Idag kom en ny omgång med färska AT-läkare till Södersjukhuset. Det betyder att jag och min grupp är inne på vår tionde vecka.

Tiden bara flyger fram. Plötsligt är vi inte ”nyast” längre. Visserligen byter man avdelning varannan vecka, och är således en relativ nybörjare JÄMT. Men man märker att man kommer in i arbetet och rutinerna snabbare och snabbare för varje vecka och varje byte som görs. Det är fortfarande roligt och stimulerande, men nu börjar man faktiskt att känna av vintermörkret.

Ingen löpning på nästan två veckor. Isen på skogsstigar och grusvägar är ett gissel för en skadad asfaltshatare. Och utan löpning är det svårt att få till de där viktiga ”frisk-luft-timmarna” varje vecka.

För istället för uteträning blir det inomhus…

Igår långpass på cykeln, idag raklång på soffan efter jobbet. Det verkar vara svårt att hitta en balans ibland:
Arbetet och sömn.
Träning och vila.
Sociala aktiviteter och hemmamys.

Så fort det blir minsta obalans blir jag krasslig. Men, kanske är man lite överdrivet känslig när det gäller sjukdomskänsla?
En annan människa som blir lite smått trött/yr/förkyld reagerar knappt på det. Men vi, träningstokiga är extremt uppmärksamma eftersom att det betyder träningsvila…