Än finns det hopp! 

Det var otroligt länge sedan jag tog tid under en löprunda. Klart jag haft med mig en klocka, men GPS-en och pulsklockan har fått vila. Tills idag. Jag har i princip inte gjort annat än mys-joggat, och jag måste säga att jag växt fast i något sorts segträsk med tunga ben och dåligt självförtroende. ”Jag är långsammast i världen”. ”Inte en snabb fiber finns kvar i mina ben nuförtiden.” Tills idag.

Jag började myrstegs-långsamt, 6.30 tempo säkert. Men sedan åkte löparjackan av, jag sprang i tight och linne i solen, och fick feeling. Tempot ökade liiiite försiktigt. Och se där. Milen på 54min. Jag kunde fortfarande springa! Och sen, bara 6min kvar av den tänka timmen, ett flackt parti. Så jag ökade, och sprang förbi folk. Sista kilometern: 4.30-fart. Whatz? Det kan inte stämma. Jag är fortfarande väldigt förvånad…