Min arma kropp!
Hehe.

Igår skulle jag alltså plåga den runt en 10km lång bana runt gärdet och djurgården.
-Och roligt var det!

Här är vi innan loppet (självklart den lååånga i toa-kön)

Tiden blev 41.35.
Det är jag nöjd med! Första 5km gick på 20.30, men sen blev det jobbigare! Sista kilometrarna var lättare igen, då var det så mycket folk som hejade att man knappt märkte att man sprang uppför den jäkla backen mot mål. Gick om massa Hässelbylöpare- det är alltid roligast att passera klubböpare!
Men visst- jag var helt slut när jag kom imål. Pulsen var 191. Jag som var övertygad om att min maxpuls var 185 haha.

Här e jag, trött men nöjd i målfållan…

Lite senare kom två som inte alls var lika trötta som jag in i mål:

(Bilden e tagen ett tag efter målgång, men de såg faktiskt oförskämt fräscha ut hela tiden!)

25 000 tjejer, kvinnor, tanter, flickor, som svettas tillsammans. Eufori för vissa. Lite väl putte-nuttigt och ”girl-power” hurtigt för mig. Visst är det superkul med ett lopp med så mycket deltagare, massa publik, musik, goodie-bags, ostkaka, gratis kaffe etc. Men varför bara tjejer egentligen?

Gårdagens teori var ju att det var skönt för kvinnorna att slippa de övertaggade herrarna i starten, men som Ingmarie (http://blog.nemonisimors.com/) så riktigt kommenterade igår- stämmer inte detta.

Igår i starten stod jag långt fram. Plötsligt kände jag armbågar mellan revbenen från höger och vänster, och sen hamnade jag minst fyra rader längre bak. När vi började springa joggade de framför mig iväg i maklig takt, och jag fick kryssa fram samtidigt som alla på sidorna om mig rusade förbi…

VARFÖR ska alla trängas o puttas så jäkligt på just tjejmilen? Alla i 1a startgruppen, som uppenbarligen inte sprang så fort när startskottet väl smällde, skulle prompt trycka sig in framför. varför?

Om man vet att man inte kommer att springa jättefort, varför måste man då pressa sig fram? Jag tycker att beteendet är väldigt konstigt.

Men resten av loppet var alla trevligare!
Publiken hejade.
Familjen stod på målrakan, (skönt att de inte stod i sista backen, där gick det tungt)

Och sen fick man själv chans att heja på alla de andra som sprang. Vännerna statade i grupp 2, och alla kom in på superfina tider! (de lyckades jogga hela vägen trots att syrran varit sjuk nyss.)

Sammantaget en supertrevlig dag, med fint löpar- (och hejar-) väder!