Men, jag fick ett roligt samtal av en gammal kompis som frågade om jag villa springa
4km på Lidingöstafetten på fredag kväll.

-JA, såklart! (svarade jag)

Sedan fick jag ett till samtal igår: ”Snälla kan du hoppa in och springa 2km på Lidingöstafetten imorrnkväll?
Jag var liiite mer tveksam.

Jobbigt att dubbla, speciellt eftersom jag inte känner NÅGON i det nya laget, hur ska jag hitta dem?
Plus att benen är rejält sega efter dubbelträning i onsdags… Men svaret blev:
-OK, om ni inte hittar nån annan så får jag väl ställa upp…

Så nu blir det 4km + 2km blir det för mig (med typ 20 min paus mellan.)
Det e ju fortfarande rätt kort! 10km i ett sträck är värre:)
Men jag gissar att banan är kuperad så det kanske räcker…

Jag vill slå ett slag för Stafetter som fenomen.

Det är ju dubbelt så roligt att tävla om man känner sig som en del i ett lag.

Personligen har jag ju alltid hållit på med lagidrott, och känslan av samhörighet är nog anledningen till att jag sökte mig till en löparförening till slut…

Och den samhörigheten blir ju aldrig lika stor som när man verkligen tävlar tillsammans!

Men, båda lagen jag springer med är i princip ”plojj”-lag, och några prestationskrav är det inte tal om.
Det är rätt skönt, med tanke på hur seg jag känner mig….

Hoppas det blir kul ändå!