Det som skulle bli ett tufft banpass på Källbrink slutade abrupt med ett BRAK eter 14 minuter och 30s.

Jag visste att jag någon gång skulle ramla rejält där i skogen i Segeltorp, underlaget är förrädiskt.
Ungefär 400m in i skogen fastnade högerfoten i en pinne, och via någon hemsk sorts hävstångseffekt flög jag två meter fram och landade tungt med höger knä på en sten eller rot. Vänster höft fick sig också en rejäl törn.

Eftersom att jag brukar ramla titt som tätt tänkte jag först: Det här var nog inte så farligt.
Låg kvar och kände efter, med ansiktet i leran.
Insåg då, AJJJ!!!!!

Fy f*n vad ont det gjorde!

Först tänkte jag: NEJ, inte gråta. Så farligt är det inte.
Sen gick det inte att hejda.
Grät för att det gjorde ont.

Ville inte ge upp tanken på att det ändå skulle gå att fortsätta, satt på en sten och grät.. Sen började jag sakta att gå. Insåg att det inte skulle gå att springa mer. Fast jag verkligen ville!

Tog mig sakta tillbaka mot grusvägen.
Slutade att gråta… Började gråta igen för att jag var så sur över min egen klantighet, och över att jag inte skulle kunna fullfölja ”passet”. Det tog mig säkert 30 min att långsamt halta till buss-stationen för att åka hem. Frusen.

Knät är svullet.
Går knappt att böja.
Höger knäskål är typ dubbelt så tjock som vänster.

Nu håller jag bara tummarna att det inte är nåt allvarligt och att det går över så fort som möjligt!

Åh vad jag ångrar mig att jag skulle värma upp genom skogen…