Hoho!
Träningsnarkomanen har fått tagga ner, och ta det lugnt för en gångs skull…
Jag är faktiskt nästan stolt över hur bra jag INTE tränat, trots attd det rycker i benen.

Dock är det tråkigt att behöva ställa in planer på träning med vännerna..

Igår, dagen efter den stora vurpan, var knät sjukt stelt och det gjorde asont att stödja.
Att träna var inte att tänka på, och jag fick halta mig till jobbet på kvällen.

Idag ses viss förbättring.
Jag kan böja och sträcka!
Till och med gå normalt (nästan helt normalt)
Skulle egentligen tränat med Carro, Petra och Bjarne. Och sedan undersökt dem (för studien), men träningen var jag tvungen att skippa.

Testade dock wetwest men det gick INTE.
Efter två ”ben-tag” insåg jag att: aj, det här gör för ont!
Fick (hurvaligen) simma, vilket jag hatar, det är så tråkigt. Men när man väl åkt till badhuset och var i vattnet kändes det sjukt onädigt att bara gå hem direkt… Det 20 minuter av blev nåt sorts löjligt halvsim med höger ben lamt sprattlande… Hehe.

varför kämpa så?
ja, jag vet egentligen inte. men jag trodde faktiskt att det skulle gå bra med wetwest.

Idag har jag iaf gått på stan, shoppat lite smått.
Och kollat efter en klänning till bröllopet som vi ska gå på den 1a November.
Usch vad jobbigt när man måste hitta nåt fint, fort!

Sen satte jag mig på et fik med vännerna Jenny o Karin.
Vi stannade i två timmar och ventilerade.

Satt på Hurtigs Konditori på Drottninggatan.
Så mkt gott att välja på. Dock tog vi alla tre chokladbiskvier och stor koppar te:)

Varför lägga ner ett vinnande koncept?
Vänner, choklad och te:)