Det som förut var mjukt blev plötsligt hårt. Det som tidigare varit hårt blev i sin tur glashalt. Gårdagens joggpass kan mycket väl ha varit det långsammaste jag genomfört. Löpstilen liknande på vissa stället en tipp-tassande Bambi på hal is. Livsfarligt halt.

Isade grusstigar är inte helt optimalt för en diskbråcksrygg som söker mjuka stigar. Det är även väldigt svårt att hålla tryck i steget utan dubbar på sådant väglag… Men vinter är vackert, och kanske var underlaget en ganska passande ursäkt att ta det lugnt mitt i allt snorande.

Till sist letade jag mig in i skogen och där var det mjukare. Och lerigare.

Totalt ca 14km på ganska hårt underlag och inget ryggont. Jag bereder mig för en vinter med liknande förutsättningar, nu när alla elljusspår och skogsstigar börjar isa, och hoppas på att ryggen tål.

Håller för övrigt även tummarna på en mycket luuugn månadgkväll på akuten. Men det VET jag är lite för mkt att hoppas på;)