Jag bara älskar suget som uppstår när löparsko möter decimeterdjup lera. Den oslagbara känslan när man inser att man i nästa steg satt den nu endast strumpbeklädda foten i ytterligare mängder lera.
En annan underbar känsla är då man får vattenplaning i lersörjan i en kurva. Och i ren desperation griper tag i en liten trädstam som då släpper ca 10 kubik vatten i huvudet på en.
Men vad fasen spelar det för roll när man redan sprungit i lera upp till knäna och redan är så dyngsur att man lika gärna kunnat slänga sig i sjön efter minut 2. Vattnet sköljde ju bort leran, win!
Löpning är underbart. 15km spöregn i urskogen. Och sekunden passet var avklarat: då sken solen.
Ätningen ute ur skogen. Ni ser: ganska ler-fria ben tack vare konstant dusch. GLAD MIDSOMMAR ALLIHOPA 
Haha! Låter som bra tajming. 😉
Ha en fin fortsättning!
Kram M
Hahaha…precis samma sak hände mig förra helgen, jag tappade skon i en djup lerpöl fast jag fortsatte att springa ett par steg till i leran innan jag insåg att jag bara hade en sko kvar på fötterna 😉
Men stigen ser för fin ut för att vara i ”min” skog. Eller är bilden från själva elljusspåret?
Definitivt elljusspår Anneli…:)