Detta är en helt ny upplevelse, att förbereda sig för ett triathlon. Än så länge måste jag säga att min taktik mest gränsar till en form av förnekelse. Jag har knappt öppnat mailen som i inkorgen skriker ut: ”Viktig info inför söndag”, ”Start-PM” och ”Snart är det dags”. Jag har inte bestämt vad jag ska ha på mig. Jag har inte övat mig på klädbyte. I själva verket kan jag knappt få av mig våtdräkten utan hjälp…

Istället har jag fokuserat på nytt jobb inom psykiatrin och försökt att få till några hyfsade träningspass. I helgen lyckades jag äntligen riva av mitt första egentliga brickpass. 70mim relativt hård cykling på trainern följt av 5km löpning. Ett försök till snabbdistans. Ett misslyckat försök till snabbdistans. Aldrig har benen känts så tunga. Puls mellan 170-180 och första 3 kilometrarna gick i en sniglande 5.30 fart. Jag insåg att det här med triathlon kommer att bli jobbigt. Sista kilometern rullade på bättre, ner mot 4.20. Men ändå. Ojojoj…

I tisdags förresten körde jag 4min-intervaller. Första gången efter diskbråcket! 6x4min med 1min joggvila. Tokjobbigt, kräkkänsla. Precis som det borde vara. Hehe. Vad jag saknat dessa intervaller. Det blev för övrigt sista tuffa löppasset innan söndag.

  
Nu sitter jag med en begynnande förkylning och hoppas på att söndagen ska bli en trevlig upplevelse:)…