Sommaren kom till Sverige, äntligen. Semestern kom för AT-läkaren. Dubbeläntligen.

Akutmottagningen under jord, utan fönster, har varit stekande het och syrefattig. Så kontrasten när man äntligen fick semester va ENORM. Bättre början på semestern får man minsann leta efter.  
Första semesterdagen spenderades här, på en klippa vid Brunnsviken. Tio minuters cykelfärd från innerstan och man är plötligt ”på landet”. Inte helt fel. En kräftröd bränna senare:

 
…ett glas bubbel på kajen vid fotografiska museet. Inte heller helt fem.

Och nu: England!  

Jag hoppas på att få ihop lite träning här borta förstås. En ilsken huvudvärk i början av veckan (troligen kommen från tok-spänd nacke) stoppade hård träning. Men nu är det dags att återuppta. Hrm. Om resten av resesällskapet tolererar att jag sticker iväg och tränar ibland:)…

Kan det vara årets första riktiga sommardag? Och den missar jag, instängd i jobb-bunkern hela helgen.

Men kvällarna är långa och det finns tid för solsken och svett trots att klockan passerat både 17 och 18.. Problemet är förstås att man efter jobbet har tröööötta ben. Ben som helst av allt bara vill mysjogga genom skogarna. I början av dagens pass blev jag omsprungen av skalbaggar. Tro mig. 

Men efter några kilometer insåg jag att jag måste få lite fart. Vad fasen, hur ska jag nånsin förbättras annars? Jag har turligt nog ett perfekt pass för att ”lura benen” till att springa lite fortare när de känns sådär sirapssega. Passet består av en serie. Med korta intervaller i början, och längre mot slutet. 

30, 30, 30sek, 1min, 1min, 2min, 4 min. 

Kort vila (30sek) efter 30-sekunders och 1minuters-intervallerna och 1min efter 2 och 4-minutrarna. Hela serien genomförs två gånger. Eller fler om man så vill förstås. Benen luras att pinna på som tusan i början, och sen är det bara att försöka hålla farten mot slutet…:) Inte så lätt förstås. Men det funkade för att få fart på mina snigelfötter idag.

Efter passet var jag trött. Och insåg att jag någon gång under passet tappat cykelnyckeln ur byxfickan. Katastrof. När jag sedan hittade den i gräset under cykeln blev jag typ. Så HÄR glad. 

Jag bara älskar suget som uppstår när löparsko möter decimeterdjup lera. Den oslagbara känslan när man inser att man i nästa steg satt den nu endast strumpbeklädda foten i ytterligare mängder lera. 

En annan underbar känsla är då man får vattenplaning i lersörjan i en kurva. Och i ren desperation griper tag i en liten trädstam som då släpper ca 10 kubik vatten i huvudet på en.

Men vad fasen spelar det för roll när man redan sprungit i lera upp till knäna och redan är så dyngsur att man lika gärna kunnat slänga sig i sjön efter minut 2. Vattnet sköljde ju bort leran, win!

Löpning är underbart. 15km spöregn i urskogen. Och sekunden passet var avklarat: då sken solen.

  
Ätningen ute ur skogen. Ni ser: ganska ler-fria ben tack vare konstant dusch. GLAD MIDSOMMAR ALLIHOPA

Det här med att ta sig framåt i vatten… Jag är mycket väl medveten om att det tar tid att bli bra på att simma. Varför skulle simmare annars spendera så otroligt mycket tid i bassängen? Jag är även smärtsamt medveten om att jag själv inte lägger ner tillräckligt med tid.  Ett klassiskt syndrom av typen: ”det jag är dålig på är tråkigt”

Och jag är dålig. Långsam, okoordinerad, tröttnar fort.

För att röra sig framåt under crawl krävs förstås att man paddlar på med både armar och ben. Men oavsett paddelfrekvens händer inte mycket om man inte ”Får Tag” på vattnet med armar och händer. 

Vatten flyttas bakåt –> kropp rör sig framåt. Det handlar om vinkel och underarm, kraft och god knows what.

Min teori kring varför jag är så otroligt lååångsam i crawl blev således: jag har dålig teknik och är för svag. För svag i armar och rygg för att skapa någon kraft i mitt ”vattendrag”. Så kanske är det inte bara en slump att jag valde chins som nyårslöfte?…

Igår hände något i vattnet, plötligt kändes det som att mina armtag faktiskt flyttade mig framåt.?)  En underlig känsla. Jag tror jag äntligen fick grepp i vattnet. Är det möjligen den lilla armträningen i gymet som gett resultat? Kanske.

Så det är bara att fortsätta nöta armträning och hoppas på att det snart är tillräckligt varmt för Open Water- premiär i våtdräkten. Då kanske simturerna blir lite mer frekventa:)…

Lägesrapport:

  
Läget är bra:)… 

Ny akutenvecka. Nya utmaningar. Hela helgen har spenderats på medicin-disken och imorgon väntar en åttonde arbetsdag i sträck. Många turer fram och tillbaka över årstabron blir det dessa dagar. 

Arbetet på akuten är krävande, ständigt nya situationer, beslut och svårigheter. Samtidigt innebär akutenveckorna en hel del utmaningar även när det gäller att få ihop ett liv utanför jobbet. Hinna umgås. Hinna träna. Hinna vila.  

Men det är skönt att trampa hem över brom en söndag-natt. Klockan närmar sig 00.00 och jag hinner reflektera över allt som hänt under dagen. Eller snarare sluta tänka på det. Släppa och slappna av. Andas lite. Igår gav jag mig faktiskt ut i skogen och joggade efter jobbet. 10k terräng. Bra för huvud, tröttsamt för kropp! 

Hoppas att ni haft en bra helg!

Förra helgen hördes här ett högljutt prisande av utomhusträning. This weekend: not so much.

Utomhus blev inomhus. Jag tyckte faktiskt att det kändes enklast, bekvämast och helt legitimt. Speciellt med tanke på att jag spenderade hela lördagen i hällregnet på maran…

Så igår spenderade jag en hel del tid ensam i cykelsalen på Friskis och Svettis. Hurra. Avslutade med 40min i högre tempo. En simulerad 20-km bana genom Stockholm fanns framför ögonen. Norrmälarstrand-Västerbron-Södermälarstrand. X2. Helt enkelt banan för Stockholm triathlon. Jag berömde mig för att ösa rejält sista biten, och sedan ta mig direkt ut till löpbandet.

Cykel–> löpning. Utan paus. En mycket intressant känsla.

Jag körde förvisso bara 1km. För att testa övergången liksom. Benen kändes som böjda bananer, som bara trummade på i något slags gummiaktigt tillstånd. 4.30-fart var inga problem. Som sagt, bara 1km, ville inte slita på ryggen i onödan! Det kändes helt ok när jag väl höll på. Men SEN. Trötta ben.

Och mina vänner. Det var rätt tungt att cykla hemåt över liljeholmsbron i motvinden efteråt..:)

  
Västerbron. Denna ska man alltså över ett par gånger under tävlingen i augusti…

Stockholm marathon 2015. En blöt historia. 

  
Ute I sjukvårdstältet på Djurgården var det ändå ganska god stämning. En hel del blöta löpare som bröt i slutet, men inga allvarliga händelser på vår station. Det var i alla fall det allra viktigaste. Det näst viktigaste var rejäla regnställ…:)

-”Men shit vad brun du är! Vart har du varit?…”

-”Ehrrm. Utomhus.”

Hur många gånger har jag inte fått den frågan denna vår? Svårare än så är det inte: gå ut. Och träna kanske? 

För när man tränar utomhus är man förstås inte beroende på att det  är vindstilla, uppehåll och molnfritt. Rör man på sig blir man ju varm oavsett. 

Nu har sommarsäsongen börjat på riktigt mina vänner. Jag välkomnar cykelbränna och baddräktsbränna i en underbar combo!

…så hade mina skor aldrig blivit så här leriga idag:  

Vore det inte för löpning hade jag nämligen aldrig spenderat nästan 2 timmar ute i skogen. I ösregnet. Jag tycker om att vara ute, att springa och att babbla med trevligt sällskap (i form av Joh-Anna). Tacksam för att ryggen är med mig!