Någon som skuttar upp i ottan innan klockan ringer?

Good for you i så fall. Vintermörkret har drabbat Sverige. Mörkt när man vaknar, när man kommer till jobbet, när man går därifrån. Och ibland känns det liiite kämpigt att ta sig iväg till träning efter en lång dag.

Men det är ju värt det!

När ryggen är sämre blir träningen dock mer komplicerad. Ingen lunchjogg. Ingen transport-löpning. Gym, spin eller sim: alla kräver de transporter och restid, ombyten och trängsel.

Är man konstig om man tränar två spinningpass på raken? Jag tycker inte det, tvärtom. Speciellt när den egentliga ”aktiva” cykeldelen av ett 55min-pass i princip bara är 40-45min… Men på Friskis blir man iaf lite uttittad när man kör dubbelspinning. Som jag ikväll.

Oh my. Svettigast på bygget var sannerligen fröken Clark. Efter första passet- ut till receptionen- snabbt trycka ut ny biljett- och sen kuta tillbaka in i salen. Andra passet var lite motigt. Och efteråt orkade jag knappt hålla uppe telefonen… 

   
Men nu är det helg! Och advent.

Idag är det exakt ett år sedan jag och en grupp andra nervösa stackare samlades på Södersjukhuset för att påbörja vår allmäntjänstgöring. Vår AT…

Vilket år det varit. 12 månader av kirurgi, ortopedi, anestesi, medicin, psykiatri. Hit, dit, akuten, avdelning, mottagning, jour, jour igen. Och igen.

Och nu återstår 6 månaders vårdcentralsplacering (och förstås en rejäl tenta) innan läkarlegitimation. Det går undan! Säga vad man vill om köer inför allmäntjänstgöringen, men jag måste säga att det är en fantastisk möjlighet att få testa på olika specialiteter. Många placeringar är förstås otroligt korta (endast veckolånga) och det är då otroligt svårt att hinna komma in i arbetet.  Men det är ändå en ynnest att få se, uppleva och suga i sig kunskaper från mer vetande.

För snart ska man ju bestämma sig vad man ska bli. Vad ska jag bli!!?

Och jag som hoppades att allt liksom magiskt skulle ”falla på plats” i och med AT… 

 

Och DÄR bröts radiotystnaden! Det har varit glest mellan inläggen häromkring. Jag kan delvis skylla på att jag lagt tiden på att träna istället, samt att den senaste veckan spenderats på en Kanarieö med dålig internetuppkoppling. Jag har varit på simläger, på Playitas. 

En gång om året anordnar svenska triathlonförbundet simläger. En hel vecka med dubbla simpass dagligen. Solig 50-meters bassäng varvas med Open water ute i det böljande havet. Olika grupper finns för simmare på olika nivåer: från absolut nybörjare som vill lära sig att crawla i bana ett, till elitgruppen i  bana fem.

Personligen hamnade jag i en av utvecklingsgrupperna i mitten. Och utvecklades gjorde man verkligen. Jäklar. Från att vara en lååångsam ”jogg-simmare”, som aldrig maxar i simhallen, knappt räknar längder, och som aldrig använder klockan i simhallen, till att faktiskt ha koll på min max-tid på 50 meter. 

 

Morgonpass i bassängen. Livet är lätt när allt finns på samma ställe! 

Playitas är ju lite av en idyllisk plats för träningsälskare. Att kunna promenera ner till bassängen för att köra ett morgonpass innan frukostbuffén är ju lite lyxigt:)… Och lika nära är det till gymet. Cykeluthyrnignen. Och havet.
  

Hela gänget innan veckans andra OW-pass. Navigationsteknik, ”runda-bojen-taktik”, och lite strategier för att ta sig förbi buffliga motståndare. 

Det har varit en riktigt härlig vecka. Att i en hel vecka umgås med likasinnade och nörda ner sig totalt i simteknik och träning i allmänhet. Tränarna har varit otroligt bra och teknikövningarna jäkligt utmanande och utvecklande. För något hände verkligen: plötsligt kom man framåt i vattnet snabbare men med mindre ansträngning… Det går fortfarande inte fort, men lite mindre långsamt

  
Jag och min roomie Johanna, nöjda efter ett av veckans pass:)

Nu gäller det bara att Hålla I. För man tappar fort när det gäller simning har jag hört. Kanske lyckas jag få till åtminstone ETT simpass i veckan framöver?

Fast först behöver jag några dagars vila. Arma armar.

Antibiotikakuren är avklarad. Tonsillen har återgått till normal storlek. Men det går lite upp och ned här borta…
”Att börja träna igen” efter att man varit sjuk. Det är verkligen ett ämne man kan diskutera länge om. När börjar man? Hur börjar man? Och hur länge ska man ta det lite lugnt?

Jag brukar gå på känsla. Och utvärdera. Min första ”återkomst” efter halsflussen gick dåligt. Jag utvärderade och konstaterade: för tidigt. Att jag dessutom spenderade förra helgen ute på sjön kan förstås ha bidragit till att immunförsvaret förlorade mot ett virusangrepp…  

Segelbåtspremiär för mig. Det var så vackert! Att sova i en iskall koj var dock inte så klokt, sista dagarna av antibiotikakuren… 

Så förra veckan blev det ytterligare någon dags hel vila. Det är så tråkigt. Men med halsont eller feber ska man inte träna. Någon hjärtmuskelinflammation vill man inte få.

Så i helgen avklarades det första löppasset på ett bra tag. 15km i soliga Lill-Jans skogen. Oändligt långsamt, precis så höstigt härligt som jag föreställt mig…  

Ett löppass och ett pass på gymet blev det i helgen. Nu väntar en ny vecka. Full av roligt jobb och träning, om jag får önska fritt:)

…you heard me. Just nu är jag inne i vad som troligen är längsta träningsvilan på flera år. Orsaken stavas: Tonsillit (halsfluss). Eller  någon form av kombinerad halsinfektion. 

Jag åkte ner till Barcelona med rejäla halssmärtor och lätt feber, med förhoppningar om snabbt tillfrisknande från ”det lilla viruset.” En dag senare var halsflussen ett faktum. Så otroligt tråkigt. Äter nu en bred form av antibiotika sedan två dagar och blir sakta bättre. Men så sakta? Jag som aldrig haft halsfluss förut avskyr dessutom verkligen antibiotikans biverkningar…
Hittills fem dagars vila från träning. Jag försöker att hålla ut. Varför känns det som att alla andra tränar så otroligt mkt MER när man själv ligger raklång? För så känns det helt klart. 

  
Hotel W i Barcelona. Jag som längtat så länge efter denna resa, och detta hotell. Tur iofs att vi bodde på ett ytterst trevligt ställe, eftersom att en hel del tid spenderades just där:)

Nu är vi hemma, men undertecknad ligger fortfarande raklång. Håller tummarna för att förbättring är på gång…

Jäklar. Några tusenlappar fattigare, men i november bär det av! Simning och förhoppningvis en MaSSa sol. Under triathlontävlingen i augusti blev det ju smärtsamt uppenbart att simning är min svagaste gren (utan överdrift.) Så nu satsar jag på ännu ett simläger för att bli bättre på att ”inte drunkna”… Och jag måste ju erkänna att det var väldigt roligt förra året:) 

 

Återigen lite struktur och motivation under löppassen! Utan pulsklockan har jag en tendens att bara mysjogga omkring nämligen…  

 
Det går lite tungt just nu. Benen och kroppen känns sega som stockar mest hela tiden, men när man väl kommer igång går det faktiskt att framkalla lite fart!! Denna vecka har det blivit ett intervallpass på 4x1km med 200m joggvila, och ett kort backpass på 7x 35sek. Bara för att få lite fart på påkarna och bryta av mysjoggen:)…

Sämre utsikt över en löpartävling kan man ju ha!

  
Lördagen spenderades alltså i Tantolunden på söder, jobbandes på Stockholm Halvmarathon. Det var en lugn historia sett från vårt perspektiv! Vädret däremot, lite dramatiskt…

  
Vi klarade oss fram till de sista löparna kämpade sig förbi vid 18-tiden, sen öppnade sig himmelen! Lite blöt hemåtcykling…

Nu har en ny vecka börjat. Måndag innebar jobbjour och jag är så MÖR. Ett löppass i skogen botade iofs den värsta hjärn-röken:)…

Oh my. Idag är mina ben trötta.

Jag har nämligen stiftat bekantskap med en ny vän. Wattbike. Det är nog den första motionscykeln jag testat som faktiskt känns precis som att sitta på en vanlig cykel. Dessutom samlar cykeljäkeln in information från varje tramptag. Informationen sammanfattas i en gullig liten ”jordnötsillustration” på skärmen. Ju mer midja jordnöten har desto mer kraft förlorar man i varje tramp (som jag förstår det hela). Om jag ”bara trycker och inte drar” blir figuren som en lutande 8:a. Arbetar man istället med jämn kraft hela varvet blir det tjockare midja, och liknar mer en ellips… 

 Intressant!

Man får alltså hela tiden information om hur man trampar, om du trycker/drar för mycket, eller om du använder höger eller vänster ben mer. Det går inte att fuska, det är grymt jobbigt. Och det är precis det som är meningen…

Här om dagen blev det ett 75min pass med medelwatt på 152. Det säger förstås inte så mkt, men för mig är det rätt så bra! Att jag dessutom körde backträning dagen innan gör ju inte att benen är piggare idag:)…

Så fort det gick! Plötsligt var det inte alls lika roligt att cykla till jobbet…  

Hösten är ändå en fin årstid. Hög luft, svalkande temperatur och vackra färger. Allting andas löpning. 

De senaste dagarna har fyllts med mer än vanligt av den varan för mig. Kanske ett släng av hybris, men det har blivit löpning 3 av 4 dagar, och jag är nästan förundrad över att det hållit. I helgen blev det ett fint och lugnt joggpass runt Brunnsviken, igår intervaller; 8x3min med 1min joggvila, och idag extremt lugna 8 kilometer i lätt duggregn.

Tänk, för ett år sedan var jag glad om jag fick in ett pass löpning per vecka! Det har ändå hänt saker, måste jag säga. Ska fortsätta att kombinera med rehabträning förstås. Och det kan faktiskt hända att der blir fler triathlontävlingar, så det kommer troligen att bli en del cykel och simning. Förhoppningvis.

Nu har jag förnuft nog att ta löpvila i några dagar, och hoppas på återkomst av solsken och jobb-cykling…