Idag hade jag ytterligare en knä-undersökning på Källbrink, i gymet.
Imorgon vet jag dock inte om jag kan hålla mig längre.
Men oh vad ledsen jag kommer att bli om jag ger mig ut och testar, och måste avbryta…
Idag hade jag ytterligare en knä-undersökning på Källbrink, i gymet.
Imorgon vet jag dock inte om jag kan hålla mig längre.
På tal om träning i gymet:
Stället var i blåsvädret för ett tag sedan p.g.a en viss staty som står utanför entrén.
Men nu vill kulturnissar/politiker/jag vet inte vem egentligen ta bort den.
I alla fall när det gäller tid!
Men lika glad för det är jag:)
Det var ju så fint väder där man stod och väntade på T-banan!
Om det bara inte vore för detta jäkla knä.
Fick ta handikapp-hissen ner från T-banan idag, det gör ont att gå nerför!
Men jag upptäckte att Cross-Trainern gick helt ok, (eller det är nån sorts udda ben-pendel på gymet, utan ”armar” som jag stod på i 30min, liiiite svettig blev jag iaf!)
Och om man åtminstone besöker gymet, och sen duschar o bastar så lixom inbillar man sig åtminstone att man varit och tränat;)
Det kan vara bra när man ska möta såna här frestelser på jobbet:
Tur att jag hade ”tränat” och kunde hugga in på resterna:)
Ja, det får det.
Jag är trött på att ha ont.
Så nu blir det allsköns huskurer:
Det är lite svullet fortfarande, men det värsta är att det gör ont!
Mitt på knäskålen…
Nån som har nåt bra tips?
Det värsta är nog ”ledig-tiden”.
I eftermiddag har vi projektmöte, och jag ska ha undersökningarna, men hela förmiddagen är ledig.
Gah, det är frustrerande, solen skiner och jag vill ut!
Linimentet kyler skönt, hoppas att det verkar!
Knät har nu nått normala dimensioner:)
Där satt jag, och hade lite dåligt samvete med kanelbullarna… Jag var den enda som inte tränat på flera dagar.
Hoppas verkligen att det här knät blir bra snart, så att jag kan vara med på allt det roliga!
Efter löparträffen blev jag bjuden på underbart god mat på restaurang Tre Vänner i Midsommarkransen.
Petters otroligt snälla mamma bjöd på maten, som var supergod en kulen höstkväll!
(sjukt klantigt att glömma att kameran låg i väskan!)
Tre vänner är en jätte trevlig pub-restaurang, och en riktigt stockholmspärla. För er som har vägarna förbi: prova den! Rustik pub-mat och miljö:)
Nu är det bara att ladda för en ny vecka, med förhoppningsvis:
Hoho!
Träningsnarkomanen har fått tagga ner, och ta det lugnt för en gångs skull…
Jag är faktiskt nästan stolt över hur bra jag INTE tränat, trots attd det rycker i benen.
Dock är det tråkigt att behöva ställa in planer på träning med vännerna..
Igår, dagen efter den stora vurpan, var knät sjukt stelt och det gjorde asont att stödja.
Att träna var inte att tänka på, och jag fick halta mig till jobbet på kvällen.
Idag ses viss förbättring.
Jag kan böja och sträcka!
Till och med gå normalt (nästan helt normalt)
Skulle egentligen tränat med Carro, Petra och Bjarne. Och sedan undersökt dem (för studien), men träningen var jag tvungen att skippa.
Testade dock wetwest men det gick INTE.
Efter två ”ben-tag” insåg jag att: aj, det här gör för ont!
Fick (hurvaligen) simma, vilket jag hatar, det är så tråkigt. Men när man väl åkt till badhuset och var i vattnet kändes det sjukt onädigt att bara gå hem direkt… Det 20 minuter av blev nåt sorts löjligt halvsim med höger ben lamt sprattlande… Hehe.
varför kämpa så?
ja, jag vet egentligen inte. men jag trodde faktiskt att det skulle gå bra med wetwest.
Idag har jag iaf gått på stan, shoppat lite smått.
Och kollat efter en klänning till bröllopet som vi ska gå på den 1a November.
Usch vad jobbigt när man måste hitta nåt fint, fort!
Sen satte jag mig på et fik med vännerna Jenny o Karin.
Vi stannade i två timmar och ventilerade.
Satt på Hurtigs Konditori på Drottninggatan.
Så mkt gott att välja på. Dock tog vi alla tre chokladbiskvier och stor koppar te:)
Varför lägga ner ett vinnande koncept?
Vänner, choklad och te:)
Det som skulle bli ett tufft banpass på Källbrink slutade abrupt med ett BRAK eter 14 minuter och 30s.
Jag visste att jag någon gång skulle ramla rejält där i skogen i Segeltorp, underlaget är förrädiskt.
Ungefär 400m in i skogen fastnade högerfoten i en pinne, och via någon hemsk sorts hävstångseffekt flög jag två meter fram och landade tungt med höger knä på en sten eller rot. Vänster höft fick sig också en rejäl törn.
Eftersom att jag brukar ramla titt som tätt tänkte jag först: Det här var nog inte så farligt.
Låg kvar och kände efter, med ansiktet i leran.
Insåg då, AJJJ!!!!!
Fy f*n vad ont det gjorde!
Först tänkte jag: NEJ, inte gråta. Så farligt är det inte.
Sen gick det inte att hejda.
Grät för att det gjorde ont.
Ville inte ge upp tanken på att det ändå skulle gå att fortsätta, satt på en sten och grät.. Sen började jag sakta att gå. Insåg att det inte skulle gå att springa mer. Fast jag verkligen ville!
Tog mig sakta tillbaka mot grusvägen.
Slutade att gråta… Började gråta igen för att jag var så sur över min egen klantighet, och över att jag inte skulle kunna fullfölja ”passet”. Det tog mig säkert 30 min att långsamt halta till buss-stationen för att åka hem. Frusen.
Knät är svullet.
Går knappt att böja.
Höger knäskål är typ dubbelt så tjock som vänster.
Nu håller jag bara tummarna att det inte är nåt allvarligt och att det går över så fort som möjligt!
Åh vad jag ångrar mig att jag skulle värma upp genom skogen…
Man får alltid höra att man aldrig ska placera in folk i fack.
Det är fördomsfullt och fel.
Människor är komplexa varelser! Både psykisk och socialt…
Men det gäller våra kroppar också!
Allt är inte svart eller vitt.
Man är inte alltid frisk eller sjuk,
Man kan ha smärta ena stunden och sedan vara smärtfri i nästa.
Smärta i ryggen, ger smärta i knät, och kanske även foten… Allt hör ihop, oftare än man tror!
Detta har jag alltså uppmärksammat i mitt arbete med att undersöka och försöka diagnosticera en massa löpare med en massa knän och problem. Säg en löpare som inte har ont nånstans!
Jag river och sliter mitt hår i ett försök att dela upp dessa rackarns patienter…
Kort sagt är det detta jag delar upp efter:
(Akta er, alla som inte gillar löparskador och anatomi-snack)
Löparknän: Smärta på utsidan av knät, kommer vid löpning och går över om man vilar (men återkommer likförbannat varje gång man ger sig ut) Kan vara svårt att ”fånga” under en undersökning.
Patellofemoralt Syndrom: Smärta på insidan av knät, innanför knäskålen. Kan komma även vid stillasittande.
Friska: (Dessa är helt klart klurigast)
Ingen smärta i knäledsnivå (mellan, håll i er nu: Gerdy’s Tubercule och Proximala patella)
Och ingen smärta i benen som har ”neuroanatomisk” utbredning, dvs kommer från nervklämning.
Och vilka är nu dessa? Typ alla löpare har ju nån sorts problem i benen, benhinnor, hälsenor, tår, fötter… Piriformis-smärta kanske? ALLT kan bero på nervklämning i ryggen.
Speciellt om man har problem på flera ställen i samma ben…
…men härligt att vara ute, och skönt att ”få det gjort” tidigt på dagen.
Träningen alltså:)
De argumenten blev avgörande när jag skulle välja mellan ute eller inne imorse…
Och självklart blev det utomhus! Känns fortarande lite för tidigt att ge upp utomhus-kvalitén bara ör att det duggar lite (och blåser)
Det var alldels livsfarligt ute i skogen (löv, löv, regnblöta rötter)
Så jag höll mig i el-ljusspåren och körde fartlek: 3x4min 4x2min 4x1min 4x30sek.
Ack så segt i början, men som vanligt kommer man igång efter en stund!
var något blöt när jag kom hem, men en lycklig hund mötte mig som vanligt i dörren!
Molly tycker att ju blötare o svettigare destå bättre!
Hade konstiga blöt-fläckar på t-shirten, snacka om att man ser löpjackans svaga punkter:
(axlar (sömmarna), dragkedjan och kragens öppna område!
Men frågan är ju; vad är regn o vad är svett?:P
Sedan (efter snabbdusch o käk, hann knappt stretcha som vanligt) var det in till stan för knä-undersökningar.
och därefter en mysig fika med Petter på KTH, som är ”Granne” med Artro Clinic.
Åt det godaste Blåbärsmuffin någonsin, varmt och nybakat, för 10kr (!), (det är studentvänligt det)
Nu väntar en skön hemmkväll, jag är SÅ glad att jag klarade av träningen på förmiddagen,
och det var ju faktiskt bara lite duggregn;-)
Träna ute i regnet eller inne i hallen?
Träna nu och få det gjort, eller sen efter ”jobbet”?
AH, ibland är det bättre när man inte har nåt val!