Lite glädjebubblande var jag minsann när jag kom ut från simhallen idag. Utan problem (förutom en slinga av luggen som ständigt hamnade i munnen) kunde jag nu simma 1000m. I sträck. 

Det är ju det här med att öva. Visst simmar jag alldeles för sällan, men på något sätt har jag nu kommit över gränsen: nu börjar det att sätta sig i ryggmärgen. Vattnet är härligt! Jag kör inga intervaller, utan simmar bara på. Och idag kände jag att jag inte blev toktrött. Så underligt!

Kanske var det mina nya simglasögon som gjorde det? De billigaste, plastigaste gogglesen jag kunde få tag på i simhallens shop. Funkade utmärkt. Bättre än de dyrare varianterna jag köpt. Och ifall jag hade glömt hur man sätter på sig ett par simglasögon fick jag en noggrann instruktion…

  
Under veckan har en salig blandning av träning avklarats. Bland annat ett löppass med 8x2min intervaller (1min joggvila) runt årstaviken. Hyfsat tempo på typ 4.30 under intervallerna. (Inte i de brantaste backarna förstås!) Totalt 11km.  

Hoppas på ännu mer solsken under helgen… 

Det där magiska tempot. 4min/km. Den fart man måste hålla för att klara 5km under 20 minuter. Och milen under 40.

Så avlägset det känns. Så långsam jag blivit. Det är som att mina ben inte vill jogga snabbare än 6min per kilometer. Och ryggen klagar efter att jag försökt springa snabbare.

Men i slutet av mitt senaste löppass i fredags bestämde jag mig för att försöka komma upp i 15km/h. Några meter borde jag väl lyckas i alla fall? Och yes, der gick. Ca 500m i 4min/km. Nu är det bara att utvecklas från det. Totala längden på löppasset:

 
15 kilometer i över stockar, stenar och stup, lite för långt. Ryggen har förstås klagat. Men jag har inte lyssnat särskilt mkt, för jag har minsann haft annat för mig i helgen! Har nämligen spenderat tiden tillsammans med dessa brudar. 

  
Tre dagars intensivt, tokroligt umgänge och när jobbet började efter ledigheten var jag nästan tröttare än när helgen började.
Men det var det värt!

Man skulle definitivt kunna säga att jag  varit smått nervös för denna dag.  Säsongspremiär för racern

Orosmolnen var många innan vi stack iväg. Hur var det nu man styr en racer? Kommer jag att cykla i diket? Och hur ska det gå med ryggen? 

Skönt då att vi körde helt kravlöst, mest för att vänja oss vid cyklarna och bli av med lite trafikrädsla. Det blev en lång färd mot landsvägarna söder om stan. Genom söderort, mot gamla Södertäljevägen. Totalt 4mil i mkt maklig, försiktig takt. Tyvärr bara ca 1,5mil av dessa på bra vägar, vilket gjorde att tempot var lågt. Men som sagt: kravlöst. Vänja sig vid cykeln. Och både rumpan och ryggslutet var lite möra efteråt måste jag säga, så det var nog alldeles lagom…

Utöver cykel har helgen även bjudit på lite löpning, och, (hör och häpna:) äntligen ett wetvestpass med den eminenta I. Nilsson. Inte fy skam det heller:)

 Än finns det hopp! 

Det var otroligt länge sedan jag tog tid under en löprunda. Klart jag haft med mig en klocka, men GPS-en och pulsklockan har fått vila. Tills idag. Jag har i princip inte gjort annat än mys-joggat, och jag måste säga att jag växt fast i något sorts segträsk med tunga ben och dåligt självförtroende. ”Jag är långsammast i världen”. ”Inte en snabb fiber finns kvar i mina ben nuförtiden.” Tills idag.

Jag började myrstegs-långsamt, 6.30 tempo säkert. Men sedan åkte löparjackan av, jag sprang i tight och linne i solen, och fick feeling. Tempot ökade liiiite försiktigt. Och se där. Milen på 54min. Jag kunde fortfarande springa! Och sen, bara 6min kvar av den tänka timmen, ett flackt parti. Så jag ökade, och sprang förbi folk. Sista kilometern: 4.30-fart. Whatz? Det kan inte stämma. Jag är fortfarande väldigt förvånad…

…nu kör vi. En hel helg på Medicinakuten. 

Solen skiner och jag går in. Man känner sig nästan lite snuvad på konfekten: ingen ledighet efter arbetsveckan? Så nu får ni njuta lite åt mig också! Och wish me luck:)

Häpp. Nu är de invigda. 

En hel del träning har klarats av de senaste dagarna. Cykling, simning, löpning. Vissa dagar till och med två olika ”discipliner”. Jag tar det försiktigt, tränar lågintensivt och inte alltför långt. Erfarenheten säger nämligen att kroppen är ganska känslig när den totala stress och arbetsnivån är generellt hög. Och nu är det ganska mycket i huvudet på jobbet!

 Denna måndag innebär starten på ett jobbmarathon. 10 dagar i sträck ska klaras av innan det är dags för vila! 

Jag hugger i alla fall i. Käkar ett kilo spenat, håller tummarna på att ryggen fortsätter att låta mig springa. Och slår på SVT 1 kl 21.00 ikväll. Vadå, har du inte sett serien Jordskott!? Det är bäst att du ser ikapp de 8 första programmen på SVT.play. Ikväll vankas näst sista avsnittet av den övernaturliga och otroligt spännande serien. See it!

Det är ju nästan så att man börjar undra om det var luften. Den friska Norrlandsluften. Eller lugnet, den totala avsaknaden av stress och måsten. Eller var det kanske den hårda sängen, all den goda älgsteken, eller helt enkelt den mjuka snön som gjorde det. Som gjorde att ryggen mirakulöst höll för allt jag tog mig för i påsk. Tre löppass på fyra dagar. Sammanlagt ca 28km, mer än jag nånsin kunnat hoppas på. Lägg till det ett längdskide-pass och två simpass, och du har en fabulous weekend helt enkelt. 

Det är mkt underligt hur det plötligt fungerade så bra, men jag är så otroligt tacksam. För helgen har varit så SKÖN. Ingen oro för jobbet, jag släppte helt nervositeten för att börja medicin, och umgicks med familj och släkt, löste korsord, åkte skoter och förstås: åt godis.

Men nu var man hemma. Första dagen på medicinblocket är avklarad, på en endokrinologisk avdelning. Ryggen känns mör efter resan, men jag tänker fortsätta försöka variera träningen, mer simning och löpning med andra ord. För jag tror verkligen att kroppen mår bra av det!

Efter en minst sagt intensiv jobbvecka begav jag mig igår iväg genom staden. Åkte mot Arlanda och hoppade på propellerplanet vid terminal 3. Bytte våren mot vinter, och här befinner jag mig nu alltså. I lugnets Norrland.

I en vintervärld, som stundtals är helt underbart solstrålande och vacker och ibland är pinande snöstormande. Här snackar vi verkligen Aprilväder.

Dagen började med en solig löptur. Kl 08.00 tassade jag ut i strålande sol. Nästan ensam i omgivningarna, på snötäckta löpvägar med underbara förhållanden. Hade det inte varit för ryggen hade jag nog fortsatt för evigt. Det landade dock på en lugn 10a. Med mersmak.

Jag kaaanske, kanske vågar mig ut en sväng även imorgon. Jag hoppas på att ryggen mirakulöst blir prima-skinka över natten. För det var så härligt. SÅ härligt.

Ooops. Det är när bekräftelsemejlet dimper ner i inkorgen som jag faktiskt inser: – Jag är anmäld till ett triathlon.

Ibland är det faktiskt lika bra att slå till, göra slag i saken, just do it. Och sedan börja tänka efteråt. Nu är vi i alla fall anmälda, jag och en vän. I sprintdistans. 

Så nu kan man börja tänka. Hur fasen fungerar ett triathlon? Simmar man i löpkläder? Springer man i våtdräkt? Eller riskerar man åtlöjet av att råka slita av sig alla kläder när man försöker åma sig ur våtdräkten springandes?…