…smälter isarna. Och sakta sakta har ryggen blivit bättre efter bakslaget.

Is blir vatten. Asfalten blottas.

Är det dock inte lite typiskt: det sista som smälter är alltid motionsspåren. Alla grus och skogsstigar är fortfarande livsfarligt snorhala. Jag längtar efter lerig löpning. Så fort isen är borta och ryggen är helt bra igen.

De senaste dagarna har dock jag spenderat till stor del i soffan. Migrän och förkylning. Idag däremot blev det lite av varje på träningsfronten. Ett besök till simhallen och jag fick till följande:
50min cykling, varav 20min i något form av tröskeltempo.
20min simning (i väntan på wetvest-sällskap)
Och till sist vattenlöpning, ca 40min.

Tyvärr visade det sig att det tilltänkta wetvest-sällskapet Anneli fått förhinder. Istället råkade jag dock hitta en annan skadad löparetjej att babbla med under passet. Att ha på sig likadana blå flytbälten är en typiskt bra ice-breaker…

Hoppas hur som helst att tränandet inte försämrar någon förkylning, speciellt med tanke på att hela helgen kommer att spendera jobbandes på Akuten.Wish me luck!

Och sakta sakta tar jag mig igenom AT…

Jag spände bågen och testade. Igår vågade jag mig på några väldigt lätta intervaller, på asfalt. Egentligen var det mest små fartökningar, för att testa vad ryggen klarade. En gubbe hojtade dock ”bra tempo” på den sista intervallen. Hmm. Kanske lite för bra tempo trots allt. Och för hårt underlag…

Lite senare på dagen, på väg mot fika  och bubbelpoolande på stan, kom bakslaget.  Ett plötsligt hugg i ryggen, och sedan en strålande, skärande smärta ned över vänster ljumske och ut på framsidan av låret. Benet gick knappt att lyfta, jag haltade fram i äkta pensio-stil… Men ner i bubbelpoolen kom jag ändå till sist:)

Trots skadebekymmer bjöd gårdagen ändå på minnesvärda upplevelser. Alla hjärtans dag innebar nämligen ett bokat bord på restaurang Esperanto i Stockholm. Aldrig hade jag kunnat ana vad som väntade. Ojojoj, hur ska jag beskriva detta? 16 rät ter blev det allt som allt, under en 4,5h sittning. Med råge mer exklusivt än   något jag tidigare ätit, men framförallt väldigt trevligt, och en kväll jag sent glömmer:)

Idag, efter en natt i horisontalläge, en hel del stretch, och faktiskt en voltarentablett (som jag så sällan tar!) så känna ryggen lite lite bättre. Vågade mig faktiskt ut på en lite stadspromenad och fångade några av de åtråvärda februaristrålarna:)

Observatorielunden, Estocholmo.  

Jag andas in. Andas ut.
Drar fram en proteinbar, och dimper ner på dem hårda träbänken. Aldrig har er träbänk tidigare känts så skön. Helst hade jag velat lägga mig på den.

Av med de svettiga jobbskorna. Upp med fötterna, ned med axlarna. Fram med chokladen.

En och en halv vecka har gått av anestesiplaceringen. Narkosen. Två dagar kvar. Man sitter inte ned så mkt på narkosen. Nej, man springer hit och dit, söver, väcker, bedövar, oxygenerar. Häller i sig kaffe stående. Och AT-läkaren hänger efter som en svans, gör ett litet ingripande när hon får chansen, och springer sedan vidare. Efter.

Det är väldigt lärorikt, och hela ATn är faktiskt en enorm ynnest. Men. Jag är så enormt trött. Det är på något sätt påfrestande, det här med att inte riktigt höra hemma någonstans, att byta arbetsplats vareviga vecka. Men jag härdar ut, och längtar efter en god natts sömn:)

Man kunde ju ha valt en sämre helg för hundvaktning måste jag säga. Promenader är betydligt trevligare i strålande sol jämfört med i piskande regnrusk eller grådass. Vilken sol-boost man fått…

Att ta en selfie med denna rackare är inte alltid så lätt:)

I helgen har dessutom den eminenta träningsformen löpning hyllats. Ska kanelbullar och semlor ha varsin dag så ska det för tusan finnas plats även för löpningens dag. Det tyckte i alla fall Ingmarie Nilsson. Därför bestämde hon sig för att utlysa ”Löpningens dag”, en lördag i början av februari varje år. Väldigt bra initiativ skulle jag vilja säga, och fler verkar hålla med. Firandet sprider sig.

Visserligen firade jag en dag för sent, men: bättre sent än aldrig! Och vad passar bättre en söndag än en solstrålande löptur i gnistrande vintersnö? I fint sällskap ska tilläggas.

Om jag var lite sen med löpfirandet så kompenserades det i alla fall av ett förskottsfirande:

Årets första!

Det behöver faktiskt inte vara så avancerat. Det här med gym.

Visst, jag ska erkänna att jag älskar välutrustade träningshallar, med massor av spännande bollar, TRX-band och leksaker, mycket plats och fräscha lokaler. Meeen. Det kan också vara enkelt. Lättillgänglighet är ännu en viktig faktor när jag väljer mitt gym.

Och finns det egentligen mer lättillgängligt än att ha ett gym PÅ jobbet?

Inte så flådigt, men här är den. Min cykelhörna… På ”Sjukhusgymmet”

Sjukhusgymmet är enkelt utrustat. Men här finns några cyklar, varav en är helt ok (dock gnisslig), några löpband, fria vikter, maskiner och en hel drös med pilatesbollar och bosubollar (!) Jag har det mesta jag behöver.

Och ibland lyckas jag faktiskt få till det: inklämning av träning under lunchtimmen. De veckor jag är på akuten är det förstås helt omöjligt att hinna iväg och träna, friskvårdstimme existerar icke. Men ibland under avdelningsveckorna lyckas jag… Och annars är det ju faktiskt trevligt att kunna gå dit EFTER jobbet.

Men då väljer jag ofta något liiite flådigare gym. Där cykeln inte gnisslar lika jäkligt:)

Hej och välkommen!
För dig som läsare väntar idag en sann träningsrapport. Från ett (hör och häpna) LÖPPASS.

Tungt före idag, men jag bestämde ändå att det faktiskt var dags att åtminstone försöka få lite fart på benen. Alltför länge har jag såsat i 6.30-fart…

Så, mitt i modd och snöyra blev det:
6x4min, med 1 min stå/gå-vila.
Samt:
4x90sek backe, med lååångsam jogg nedför.

Ingen gps som skvallrade om tempot idag, och långt ifrån lika hårda intervaller som jag förut brukade köra. Men pulsen gick upp, och benen kändes rejält i sista backarna.

Såhär såg dagens intervall-förutsättningar ut. Blött? Oh yes.

Kan ju tyckas helt idiotiskt att dra till med intervall-premiär när underlaget består av decimeterdjupt slir. Men på något sätt får snön och slasket mig att våga trycka på, eftersom att stegen blir mer dämpade och det känns som att ryggen tar mindre stryk.

Jag kan dock meddela att jag fortfarande mår lätt illa efter passet. Hehe. Ovan.

Hoppas att ni haft en grym träningshelg!

Underlaget.
Detta förjäkliga underlag. Asfalt, asfalt, asfalt. Eller is. Eller allra oftast asfalt med is på. Ryggen mår inte bra av någotdera, men någon gång måste man våga prova. För annars kommer det inte att bli mkt löpning alls framöver.

4km i luuuugnt tempo blev det ikväll, i sällskap med Joh-Anna. Hon hade preppat med lite löpintervaller innan minsann, och jag hade cyklat litegrann. Är man träningsnarkoman är det svårt att nöja sig med de där ynka (om än mkt modiga) kilometrarna.

Så här i efterhand känns det lite ömt och domnat. Men vi får väl, som så många gånger tidigare, utvärdera mer imorgon…

Och mina vänner. Imorgon är det FREDAG. Inte helt fel:)

Så här, mina vänner, kan man fira att halva kirurgblocket av ATn är avklarad.

Södertuna Slott, söder om Stockholm

Här har vi alltså spenderat helgen. Ätandes god mat, badandes i badtunna. Slott alltså. Det är inte helt fel det här med att åka bort för ett dygn eller två och leva ett bortskämt liv…

Men ingen helg är perfekt utan lite, eller gärna mkt, träning.
Med några kilo scones och lemoncurd (för att inte tala om fantastiska ostar) i magen gav jag mig ut på en tur i det tunga föret.
Ingen löpning på över två veckor för mig, pga att ryggen trilskat och underlaget varit snorhalt. Visst var det tungt i spåren och på vägarna, men det var sjukt härligt.

Fjorton moddiga kilometrar blev det till sist och jag vill meddela att det KÄNNS i benen idag. Träningsvärken började i ärlighetens namn redan igårkväll, så ni kan ju ana hur det känns nu på morgonen.

Måndag morgon. Arla stund.
Ny vecka, nya möjligheter. Om än något färre slottsvistelser…:)

Den ljuvliga tystnaden som uppstår efter nyfallen snö.

Jag vet inte om ni tänkt på det, men fallande snö skapar ett speciellt ljud. Allting blir mjukt, ekon dämpas. Jag älskar tystnaden som uppstår, bara ljudet av knarrande steg på väg mot ett hus i Älvsjö når mina trumhinnor.

Jag tror att jag för första gången denna vinter upplevde lite julstämning:)

Idag kom en ny omgång med färska AT-läkare till Södersjukhuset. Det betyder att jag och min grupp är inne på vår tionde vecka.

Tiden bara flyger fram. Plötsligt är vi inte ”nyast” längre. Visserligen byter man avdelning varannan vecka, och är således en relativ nybörjare JÄMT. Men man märker att man kommer in i arbetet och rutinerna snabbare och snabbare för varje vecka och varje byte som görs. Det är fortfarande roligt och stimulerande, men nu börjar man faktiskt att känna av vintermörkret.

Ingen löpning på nästan två veckor. Isen på skogsstigar och grusvägar är ett gissel för en skadad asfaltshatare. Och utan löpning är det svårt att få till de där viktiga ”frisk-luft-timmarna” varje vecka.

För istället för uteträning blir det inomhus…

Igår långpass på cykeln, idag raklång på soffan efter jobbet. Det verkar vara svårt att hitta en balans ibland:
Arbetet och sömn.
Träning och vila.
Sociala aktiviteter och hemmamys.

Så fort det blir minsta obalans blir jag krasslig. Men, kanske är man lite överdrivet känslig när det gäller sjukdomskänsla?
En annan människa som blir lite smått trött/yr/förkyld reagerar knappt på det. Men vi, träningstokiga är extremt uppmärksamma eftersom att det betyder träningsvila…