…är minsann när man sitter på tunnelbanan dyngsvettig. Iklädd drypande blött träningslinne täckt av dunkappa (åh vad mysigt den klistrar mot kroppen!) Med svarta ylle-leggings som korvar sig längs benen pga svetten. Håret i en svettig stripig tofs, med några hårtestar slickade i pannan. Fullkomligt illröd i ansiktet. (Jag avstår att ta en selfie i nuläget pga omgivande trafikanter.)

Här har man varit på spinning. Och jag fryser INTE:)

Så var det dags.
Dags för den där yogakursen som jag fick i avskedspresent från förra jobbet. Ni vet. Den som aldrig blev av i oktober pga evig feber.

I fredags eftermiddag efter jobbet begav vi oss alltså mot Gotlandsgatan 88, till yogashalas studio. Ett mysigt litet ställe. Stämningsfullt. Med mobilförbud.

Kursen jag anmälts till är en tre dagar lång nybörjarkurs i Ashtanga Yoga. Jag skulle nog inte kalla det ”intensivt” på riktigt, snarare en crashcourse för yoga-rookies. Någon timmes yoga per dag, mkt avslappning, instruktion, demonstration och lite teori. Nyttigt är det i alla fall.

Jag är egentligen ganska glad att det är lugnt träningsmässigt. Ryggen känns nämligen av rejält i alla framåtböj. Inte nyttigt vid diskbråck. Jag modifierar vissa övningar och tar inte ut böjen ordentligt. Ändå känns det smått mört inför sista dagen imorrn…

mysiga inredningen i salen…

Det som är bra med yoga är dock att den går att anpassa. Denna helg är en bra kickstart för att komma igång igen, och att lära mig från grunden. Andningen är något jag tidigare helt struntat i att fokusera på, nu försöker jag gå in för det och fokusera mer.

De arma armarna förresten. DE märker minsann av alla solhälsningar. Nyttigt. Man ser på instruktören att man använder armarna när man utövar Ashtanga Yoga…

Detta är bättre än julafton.
Leverans av sportkläder från familj som semestrat i Florida.

Det är galet. Jag får hybris. Alla dessa kläder, ett par snygga Nikeskor, ett par adidas supernova boost (favvo-löpar-pjucken) OCH en tomtom-klocka. Jag sa ju att det var bättre än julafton.

Nu gäller det bara att ryggen håller så att jag kan ge mig ut i spåren med de här snyggingarna;)…

2014 går mot sitt slut.
2015 is about to begin.
Året som gått har varit händelserikt och väldigt roligt. Träningsmässigt, jobbmässigt och socialt. Jag jobbade på ett sjukt bra jobb. Firade att jag fick AT. Njöt av en fantastiskt varm och solig sommar som jag alltid kommer att minnas. Lärde känna många nya människor. Sprang mer. Lärde mig simma. Latade mig när jag fick tillfälle och började sedan allmäntjänstgöring på Södersjukhuset:)

Och umgicks förstås med fyrbenta fröken Clark

Och nu, 2015.
Jag hoppas på att året blir lika fint som det som passerat. Ett år fyllt av löpning utan smärta och nya upplevelser, och kunskaper inom arbetet. Ska försöka att hitta en bra balans mellan work and play, för att hålla i längden. Och löftet för året blir att: kunna göra en chin (eller flera) vid årets slut. Heja.

Så: GOTT NYTT ÅR ALLIHOPA!
På med den lilla svarta och ut i vimlet. Ellerrr, behåll mjuksibyxorna på ett tag till…

Ja, hur ska man egentligen kunna hejda sig? När man är ledig. Och solen skiner.

Trots att jag vaknade med lite halsont så var jag tvungen. Ett luuugnt mellandags-mysigt pass i skogen. Ren solterapi.

Nu har jag avklarat min första månadsplacering på akuten. Jag firar litegrann. Det har varit tufft och lärorikt, och nu känns det verkligen som att man kommit igång med ATn ordentligt. Nästa placering börjar på måndag, kirurgavdelning. Men först väntar ytterligare två lediga dagar. Med förhoppningvis friskare hals, och ännu mer solterapi.

Isen har lagt sig på Långsjön. Helt fantastiskt för promenad/skridskoåkning…

Hundvaktning väntar hela helgen. Och hon gillar också sol:)

Det känns som att vi är en sammansvuren grupp. Vi som är ute och åker, på väg till jobbet kl 06.45 på julaftons morgon. En skara allierade, som kämpar för att hålla barriärerna uppe, för att få Sverige att gå runt. Även på julafton.

Jag fattar verkligen inte att det är julafton! Det är kanske inte så konstigt att julstämningen uteblir när man är van att alltid fira jul i ett iskallt, stämningsfullt Gällivare med hela släkten!

God Jul allihopa.
Från Lisa på akuten, som hoppas på en lugn arbetsdag

…så måste jag säga att gårdagen kändes oerhört lång. Eller snarare, hela helgen har varit väldigt lång.

”Helgen” började för mig med en lång fredagskväll på SöS-akuten. Den fortsatte sedan med en lång lördag och en ännu längre söndag. På precis samma ställe. Inte mkt glöggdrickande, julklappsshoppande eller sol-joggande för mig alltså. Så kan det gå en helg innan jul. Men lärorikt har det varit.

Pendeltågar till jobbet i fredags

…och så tåget hem igen.

Som vanligt har akuten en strid ström av patienter. Mycket människor som har ont i magen kring juletider. Även många som ramlar och bryter höfterna.
Jag börjar i alla fall äntligen lära mig systemet på akuten: Vem frågar man om hjälp? Hur går man till väga för att lägga in en patient? Var finns ”stick-vagnarna”? Var sitter koordinatorn? Och var finns bästa kaffet?

Ett bra löppass fick jag i alla fall till i lördags, hem-spring med lite insprängda fartökningar runt årstaviken. Även en rejäl vurpa inlagd i mitten. Livsfarligt med fartökningar och isfläckar. Hade jag varit benskör hade jag definitivt brutit höften. Tur att jag klarade mig. Ville helst inte åka tillbaka till akuten igen…

500m efter vurpan satt en klockren skylt.

Njut medan det varar.
18e December.
Människor trängs i köpcentrum, i mataffärer och gallerior. Nu är det lugnare på gymmet än vad det kommer att vara om en månad. Snart kommer den: januariruschen.

På Friskis är det iofs aldrig lugnt. Eller jo, precis mitt på dagen kanske…

Och medan man inte harvar i källaren på Södersjukhuset eller befinner sig på ett gym, så klär man sin miniatyrgran. Med alldeles för mkt pynt helst.

Det som förut var mjukt blev plötsligt hårt. Det som tidigare varit hårt blev i sin tur glashalt. Gårdagens joggpass kan mycket väl ha varit det långsammaste jag genomfört. Löpstilen liknande på vissa stället en tipp-tassande Bambi på hal is. Livsfarligt halt.

Isade grusstigar är inte helt optimalt för en diskbråcksrygg som söker mjuka stigar. Det är även väldigt svårt att hålla tryck i steget utan dubbar på sådant väglag… Men vinter är vackert, och kanske var underlaget en ganska passande ursäkt att ta det lugnt mitt i allt snorande.

Till sist letade jag mig in i skogen och där var det mjukare. Och lerigare.

Totalt ca 14km på ganska hårt underlag och inget ryggont. Jag bereder mig för en vinter med liknande förutsättningar, nu när alla elljusspår och skogsstigar börjar isa, och hoppas på att ryggen tål.

Håller för övrigt även tummarna på en mycket luuugn månadgkväll på akuten. Men det VET jag är lite för mkt att hoppas på;)

Nostalgitripp deluxe. Dagens tips är att gräva i det öppna arkivet på SVT när man är sugen på lite julstämning.
Den kanske mest juliga julkalendern någonsin.

Rudolf Andersson, en fantastisk karaktär.
Perfekt för den småkrassliga lata tiden i soffan