Så fort det gick! Plötsligt var det inte alls lika roligt att cykla till jobbet…  

Hösten är ändå en fin årstid. Hög luft, svalkande temperatur och vackra färger. Allting andas löpning. 

De senaste dagarna har fyllts med mer än vanligt av den varan för mig. Kanske ett släng av hybris, men det har blivit löpning 3 av 4 dagar, och jag är nästan förundrad över att det hållit. I helgen blev det ett fint och lugnt joggpass runt Brunnsviken, igår intervaller; 8x3min med 1min joggvila, och idag extremt lugna 8 kilometer i lätt duggregn.

Tänk, för ett år sedan var jag glad om jag fick in ett pass löpning per vecka! Det har ändå hänt saker, måste jag säga. Ska fortsätta att kombinera med rehabträning förstås. Och det kan faktiskt hända att der blir fler triathlontävlingar, så det kommer troligen att bli en del cykel och simning. Förhoppningvis.

Nu har jag förnuft nog att ta löpvila i några dagar, och hoppas på återkomst av solsken och jobb-cykling… 

 

Från löpare till triathlet! Eller, kanske inte så där i ett nafs. Men mitt livs första triathlon var minsann en överraskande positiv upplevelse. 

Triathlon alltså, en materialsport utan dess like. Jag är verkligen ingen lättflirtad prylnörd, men faktum kvarstår: för att köra ett triathlon kräva en hel massa prylar. Kvällen innan loppet gick jag upprepade gånger igenom alla ”bara det viktigaste” saker jag absolut inte fick glömma. Hrm. Det blev en lång lista.

-Badmössa. Simglasögon. Våtdräkt. 

-Nummerlapp. Chip till foten. Märke till cykel och hjälp. Race-belt(?)

-Cykel. Cykelskor. Shorts. Solglasögon. Linne. Löparskor. Har jag glömt något??

Javisst, alla små saker: vattenflaska. Baddräkt. Sporttop. Sportklockan. Liten handduk. Rulla ihop strumporna. Hudlotion till armarna för att kunna få av mig våtdräkten…

När vi kom till tävlingsområdet på söndagsmorgonen slogs jag av hur ENORMT växlingaområdet var. Enormt. Långa järnställ utgjorde sammanlagt 4000 små platser att ställa sina saker. Organiserat kaos. Vi var på plats i god tid innan alla ställen fylldes, plenty of time to get nervous…

 
När det väl var dags att hoppa i vattnet insåg jag att vågorna faktiskt var ganska höga. Simningen- 750m i Riddarfjärden utanför stadshuset, blev en ganska helvetisk upplevelse. Svalde litervis med vatten och trodde aldrig att jag skulle komma fram. Motvind, strömmar, höga vågor. Nja. Inte så kul. När jag väl kom upp ur vattnet var jag darrig och yr, men när jag lyckats få av mig våtdräkten insåg jag lättat att jag i alla fall skulle slippa skammen att fastna i dräkten..

Cyklingen. Då började det roliga. Det flöt på, banan lockade till fortkörning på de långa raksträckorna utmed söder- och norrmälarstrand. Jag låg i omkörningsfil närapå konstant (roligt) och hade en känsla av att det gick undan! Uppemot 40km/h ibland, och medeltempot landade på 32km/h. Så nöjd!

Byte till löpning. Benen kändes som fullkomliga stockar. Jag var så lååångsam. Men alla andra tycktes konstigt nog ännu långsammare. Efter någon kilometer släppte den hemska känslan och de 5kilometrarna blev en rejält positiv upplevelse. Omkörning är ju roligt, som sagt:) Den totala sträckan landade på 4.77 km. Och medeltempot enligt var 4.30/km gps-klockan. Jag är nöjd…

 

Sammanfattningsvis: en jäkligt rolig dag! Utifrån resultat och placeringslista är det lätt att utläsa att simning är min svagaste sida. Jobbade mig dock upp från en 133e-plats efter simning till en 41a-plats efter löpning.

Och hörrni. Sa jag förresten att det här var rätt roligt? Ja, det gjorde jag nog. Så det kan nog ändå tänkas bli fler triathlontävlingar, pryl-hets och kallsupar till trots…:)

  
 

Detta är en helt ny upplevelse, att förbereda sig för ett triathlon. Än så länge måste jag säga att min taktik mest gränsar till en form av förnekelse. Jag har knappt öppnat mailen som i inkorgen skriker ut: ”Viktig info inför söndag”, ”Start-PM” och ”Snart är det dags”. Jag har inte bestämt vad jag ska ha på mig. Jag har inte övat mig på klädbyte. I själva verket kan jag knappt få av mig våtdräkten utan hjälp…

Istället har jag fokuserat på nytt jobb inom psykiatrin och försökt att få till några hyfsade träningspass. I helgen lyckades jag äntligen riva av mitt första egentliga brickpass. 70mim relativt hård cykling på trainern följt av 5km löpning. Ett försök till snabbdistans. Ett misslyckat försök till snabbdistans. Aldrig har benen känts så tunga. Puls mellan 170-180 och första 3 kilometrarna gick i en sniglande 5.30 fart. Jag insåg att det här med triathlon kommer att bli jobbigt. Sista kilometern rullade på bättre, ner mot 4.20. Men ändå. Ojojoj…

I tisdags förresten körde jag 4min-intervaller. Första gången efter diskbråcket! 6x4min med 1min joggvila. Tokjobbigt, kräkkänsla. Precis som det borde vara. Hehe. Vad jag saknat dessa intervaller. Det blev för övrigt sista tuffa löppasset innan söndag.

  
Nu sitter jag med en begynnande förkylning och hoppas på att söndagen ska bli en trevlig upplevelse:)…

  
Schvung. Klick. Så snabbt kan det gå. Glasskärm mot klippa. Ett litet kast. 900 kronor. 

Det är dyrt att idrotta…

9 månaders placering på Södersjukhuset. Därefter en tömning av ett skåp. En underlig känsla.

Sedan jag kom tillbaka från semestern har det varit hårt arbete som  gällt. Två veckor i sträck jobbade jag på kardiologen och det är knappt att jag hunnit med att bibehålla något socialt liv:) Men roligt som tusan var det. Och så här i efterhand saknar jag nästan alltihop. Till och med akuten.

För nu är jag färdig med AT-blocken i kirurgi, ortopedi, medicin och kardiologi. Planeringen på SöS är allt å klar, och psykiatrin väntar. Skulle kunna skriva spaltmeter om upplevelserna under de två sista veckorna som passerat. Om livet på ”hjärt-akuten” och på MIVA (medicinsk intensivvårdsavdelning.) Att få ta del av livsöden på det sätt man får inom vården är ett sant privilegium. Klichéartat uttryck. Men fortfarande sant.

Efter 12 sträckjobbsdagar kom till slut ledigheten. Den efterlängtade fjärde och sista semesterveckan.  Och med den kom även: SOLEN. 

 
Så nu tänker jag återhämta mig inför framtidens utmaningar på andra håll…  

Det är lätt att bli lite nostalgisk så här när semestern är slut. Tre veckors sweet-life, schlutt. 12 dagars jobbmarathon (utan EN ENDA ledig dag) har börjar. Well hurray. Börjar med Kardiologakuten i 7dagar. Jag saknar redan ledigheten… 
Sovmorgon. Träning mitt på dagen. Umgås hela kvällarna. Massor av glass, god mat och gott vin. 

  

 
 

  

 
Första dagen av tolv är i alla fall avklarad. Mycket trötta ben efter timmarna på akuten men lyckades ändå klämma i 5 km snabbdistans. Något form av tröskeltempo lyckades jag nog hålla i det kuperade årstaspåret. Jobbigt värre. Men det känna angeläget att få till någon form av kvalitet innan loppet i augusti… Totalt 14 km blev det, med uppvärmning och hemjogg. Nöjd:)…

Ok, den svenska sommaren lämnar en del att önska gällande sol och värme. Men det går ju faktiskt att roa sig ändå. Det har exempelvis inte gått någon nöd på oss ute på Sandhamn. 

Hmmm. Det gick kanske lite nöd på mina fingrar vid ett tillfälle, efter att jag legat i 13-gradigt vatten i 30min.   

För joserru våtdräkten proppades med i den redan överfyllda väskan. Och sällskapet släpades med över halva ön för att hitta en strand utan båtar för att sedan sitta på en klippa och agera utkik medan jag förfrös mina händer och fötter och svalde halva Östersjön i djupa kallsupar…

  
Mesta tiden spenderades på land, eller i en bubbelpool. Ett löppass hanns även med, på fina löpstigar. Ingen nöd således…:)

 

Så var den avklarad: Open-Water premiären. Våtdräkten blev våt. Det var på tiden.  

Facebook har faktiskt sina fördelar. Igår la jag upp en allmän förfrågan i Triathlongruppen jag blivit medlem i: ”Någon som vill simma i Långsjön i Älvsjö?” Flera svarande kommenterade ivrigt, och vips var dejten bokad. Så lätt var det. 

Simmandet däremot, gick lite långsammare. Sällskapet var betydligt snabbare, men vad gör det!? GPSen vägrade att samarbeta, men lite över en kilometer blev det allt!

Ett snabbt ombyte och mellanmål senare var det dags för löpning. Tunga ben efter senaste back-passet, men efter uppvärmningsjogg till Källbringks IP kändes det lite bättre. Bestämde mig spontant för att köra följande intervaller:

2×1,6km + 2x400m i grusspåren. Tror att medelpulsen på de långa intervallerna låg på 180… Behöver jag säga att det var jobbigt?  

Resten av dagen har spenderats ömsom ätandes glass strålande sol ömsom under paraply i ösregn. Svensk sommar!

Tålamodet för simningen ökar. Avklarade metrar idag: 1500. Först 1000m simning, därefter paus bestående av 50min vattenlöpning. Och så 500m sim till. Hurra, rekord för fröken Clark (sedan simlägret i november.)

Att besöka simhallen i Derby får mig att återigen reflektera över skillnaderna jämfört med svenska badhus. I England finns badvakter, minst 2-3 stycken, ständigt cirkulerande runt poolen. Här finns ordningsregler, som efterföljs och tydliga längor för långsam, medel och snabb-sim samt instruktioner gällande simriktning ”clockwise/anti-clockwise”. Alla håller sig till angiven fart, och simmar i rätt riktning. Frid och fröjd.

I England är människor (som jag tidigare nämnt) även prydare än i Sverige. Man smusslat och smyger. Att byta om i ett minilitet bås (med dörr som öppnas inåt) är tydligen bästa sättet tycker engelsmännen… Även att duscha med baddräkt är bra. Trots att kloret då e omöjligt att få bort. Men jag accepterar gladeligen sederna och luktar fortfarande klor.

 

Något jag inte accepterar fullt lika lätt är däremot viss typ av reklam. Ni ha säkert sett Tomtoms reklam för nya träningsmodellen. Stereotypiskt sexistisk träningsreklam när den är i sitt ESSE:  

Bränn fett nu, så fort i bra kan, alla kvinnor. För inte skulle väl vi vilja bli BRA på något? Inte vill väl vi faktiskt vilka använda våra kroppar till något annat än att uppfylla ideal?…

Lägesrapport från England. Härborta pågår semester bestående av en fin blandning av shopping, god mat, kaffe, träning och bokläsning. Och smaklös underbart rolig humör. Det är fantastiskt att umgås med människor som är precis lika roliga som en själv. Host.

 

Hittills har det blivit tre löppas, varav ett back-pass. Gröngräset i parken tycks vara ganska skonsamt mot ryggen!

Resten av tiden har vi bland annat tillbringat i Nottingham. Shoppandes och promenerandes