Ooops. Det är när bekräftelsemejlet dimper ner i inkorgen som jag faktiskt inser: – Jag är anmäld till ett triathlon.
Ibland är det faktiskt lika bra att slå till, göra slag i saken, just do it. Och sedan börja tänka efteråt. Nu är vi i alla fall anmälda, jag och en vän. I sprintdistans.
Så nu kan man börja tänka. Hur fasen fungerar ett triathlon? Simmar man i löpkläder? Springer man i våtdräkt? Eller riskerar man åtlöjet av att råka slita av sig alla kläder när man försöker åma sig ur våtdräkten springandes?…
Det sticker verkligen i ögonen, både ordligt och bildligt talat: Tobaksröken. Jag är inte rabiat rökar-hatare, men jag måste få ventilera en tanke här.
En patient man nyss skrev in på sjukhuset, som åkte upp på avdelning på bår tätt följd av oroliga anhöriga, skjutsas av samma anhöriga ut genom sjukhusets entré i rullstol dagen efter. För att röka.
Rökning är som ni alla vet cancerframkallande. Det orsakar bla lungcancer, urinblåsecancer, pancreascancer. Det ökar risken för blodpropp, stroke, hjärtinfarkt. Orsakar KOL. Och inte nog med det: det ökar kroppens inflammationspåslag, ökar risk för infektion och försämrar läkning av både sår, mjukdelar och skelett. Inte undra på att ortopeder, kirurger och medicinare avskyr rökning och ivrigt förespråkar rökstopp…
Det är tufft det där. Att sluta röka på en handvändning är förstås inte lätt. Men det är nästintill irriterande att se patienten bege sig ut mot rökrutan. Innanför sjukhusets väggar görs allt för att bota, laga och lindra. Antibiotika, omläggningar, eventuella operationer, medicinering. Och utanför samma väggar drar patienten insig gift. Utrullad av en anhörig.
Livsstilsförändringar. En av sjukvårdens största utmaningar…
Ibland måste man förnya sig för att finna träningsinspiration. Hålla sig motiverad. Kanske kommer jag på grund av min rygg aldrig att kunna springa precis så mkt som jag vill. Därför har jag funderat på att ta ett nytt grepp. Prova triathlon.
Jag kontaktade således…
…och frågade om man fick komma och provträna. ”Det är bara att komma!” fick jag till svar. Så det gjorde jag.
Rätt så nervöst egentligen. En hop med vältränade människor är de, de där triathleterna. Hur skulle jag nånsin kunna hänga med den? Jag såg framför mig en drunknande Lisa på ett simpass, eller en ifråncyklad stackare i Nynäshamn under ett cykelpass. Därför bestämde jag mig för att ett öppet spinningpass var det bästa prov-alternativet. Att cykelpasset sedan var 2,5-3h långt, det bortsåg jag ifrån…
Så imorse pallrade jag mig upp och iväg mot Friskis och Svettis Lindhagen, där passet skulle hållas. Med blöjbyxorna i högsta hugg, och en energibar nerpackad. Trevliga människor i tighta cykeltrikåer mötte mig i den arla morgonstunden. Iskallt ute, desto varmare inne.
Salen var fullsatt, kanske inte så konstigt med tanke på utomhus-temperaturen. När ledaren (en gammal klasskompis från läkarprogrammet) började beskriva passets fyra block av intervaller höll jag på att storkna. Det blev svettigt, och både rumpa och axlar ömmade rejält ett tag. Men jag klarade det. Och mellan blocken var det faktiskt ganska långa pauser, där man hann fylla på vattenflaskor och energi. Måste faktiskt erkänna att jag maskade liiiitegrand, man kan ju inte bränna på totalt när man inte har någon aning om vad man ger sig in på!
Det finns förstår inte så mkt utrymme att småprata så mkt då man kör spinning, men jag hann byta några ord med cykelgrannen och några tjejer efter passet. Jag är faktiskt lite sugen på att våga mig på att testa ett simpass också…
Efteråt. Mör. Matt.
Att ta sig uppför de stillastående tunnelbanorna vid Slussen var INTE en piece of cake. Men jag gillar träningströtthet…:)
Helgens stora sol-dos börjar tyna bor i minnet. Dagarna spenderas just nu nere på bottenvåningen på Södersjukhuset, på ortopedmottagningen. Inte många fönster mot solen där inte. Jag spenderar dagarna med att titta på röntgenbilder och på gipsskenor. Och förstås även på de patienter som gipsskenan sitter fast på.
Bilderna från i helgen finns dock kvar i mobilen, som påminnelse för hur solen ser ut. Och tack och lov fanns några solstrålar kvar på himlen när jag steg upp ur källaren i eftermiddags…
Tänk vad omväxling kan förnöja! Hela AT är förstår väldigt omväxlande, med byten varje vecka. Men ibland är det ganska skönt att göra någonting HELT annat. De senaste dagarna har spenderats i detta vackra hus, Norra Latin, mitt i staden.
Sveriges AT-läkare, från Kiruna till Malmö, har i tre dagar hållit ”stämma”. Med en uppsjö av föreläsningar, seminarier och verkstäder att välja mellan. Och fester förstås. En otroligt härlig känsla att befinna sig mitt i stan, ha på sig ”vanliga kläder” och lyx-luncha ute med gamla klasskompisar.
Der jag tar med mig från denna helg är bland annat en fantastiskt bra övning i axelstatus. Axeln är en remarkabel led, med helt otroligt rörelseomfång och hög belastning på ligament och muskler…
Bild lånad från if-kliniken.se….
Sakta men säkert fyller vi våra kunskapsbanker med det vi i framtiden kommer att vilja jobba med.
Nu är gästspelet i stan slut och imorrn är det tillbaka till Södersjukhuset och ortopeden som gäller. Det finns dock fördelar: man får ha på sig pyjamas på jobbet:)
Från ortopeden har man fin utsikt över Årstaviken som ligger bakom Södersjukhuset. De senaste dagarna har vatten och skogar legat dränkta i sol. Nämnde jag förresten att man från fikarummet även skönjer joggingspåren på andra sidan viken? Nej kanske inte, men det gör man. Varje dag.
Nu var det länge sedan jag sprang sist. Lite mer än tre veckor närmare bestämt. På alla hjärtans dag kom bakslaget efter ett intervallpass på asfalt och ryggen har inte varit helt hundra sedan dess. Men: dessa soldränkta löpspår…
Så det blev en testjogg runt viken efter jobbet.
35min löpning, i tidvis respektabelt löptempo. Man kan ju inte låta någon springa om? Benen flög fram, och långärmarna rullades snabbt upp. Efter rundan fick jag tyvärr en hel del ont, men dagen efter kände jag inte av så mkt. Ett och annat oroväckande knak hörs dock.
Behöver jag säga att jag håller några mentala tummar? Jag hoppas på fler soliga, härliga löpturer i vår och sommar nämligen…
Placering på ortopedoperation denna vecka. Spännande grejer I must say! Knäfrakturer, muskler som gått av, artros, knäskålar som hoppar ur led. Allt kan opereras, fixas, lagas. Med lyckade utfall i varierande grad förstås. Men det är helt fantastiskt vad man kan göra när våra kroppar gått sönder…
På ortopeden är operationerna om möjligt ÄNNU mer sterila än på kirurgen. Papperskläder, dubbla mössor, munskydd med visir. Och så en steril rock och dubbla handskar på det. Inte en bakterie får krypa in i en nyinsatt knäprotes (till exempel), för då är infektionen och re-operationen ett faktum….
Så där står jag och snorar innanför munskyddet. Och ryggen knorrar litegrand av att stå upp hela dagarna. Men det är som sagt väldigt spännande…
Tänk vad man kan njuta av en kväll hemma. Att få sitta i soffan och dega till 21-nyheterna, och sedan gå och lägga sig och sova, i sin egen säng, i normal tid.
Jag har äntligen vänt tillbaka dygnet. Första lediga kvällen låg jag dock vaken till 04, hehe, tur att det var helg! På tal om helg förresten, utöver långpass på trainer-cykeln (med vinterstudion som underhållning) så har jag minsann varit lite kulturell! Och jag måste faktiskt ge ett litet tips här:
Gå och se Dramatens uppsättning av Trettondagsafton, av Shakespeare. Helt fantastiskt underhållande. Det var lönge sedan jag var på teater, och jag hade höga förhoppningar. Men blev ändå positivt överraskad. Roligt som tusan var det i alla fall:)
Tips nummer två. Är du rädd för spindlar? Ge dig ut till Skeppsholmen i Stockholm. En utställning av konstnären Louise Bourgois finns just nu på Moderna Museet. Hennes skulptur ”Maman” står utanför, och den tjuvkikade vi på under en fin söndagspromenad…
Och tips nummer tre. Afternoon Tea. Vi skulle ta en liten fika, och fick oss istället en underbar dos Tea-and-scones på Chaikhana i gamla stan. Lugnt, skönt, och otroligt gått te. Jag visste inte att te kunde smaka så milt…
Men nu är helgen slut (alltför tidigt, som vanligt) och nu har en ny placering påbörjats: Ortopeden. Mycket spännande!
Forskning är väl tämligen enig, att jobba natt gör inte underverk för hälsan. Snarare tvärtom, det sliter ut oss. Stör hornonbalanser, verkar nedbrytande, ökar risk för en rad olika sjukdomstillstånd. Det är inte bra att störa dygnsrytmen så totalt, och svårt att få tillräckligt med sömn.
Och nu är det min tur. För första gången jobbar jag natt på akuten på SöS. Igårkväll var det premiär och inatt är det dags för ännu ett pass. Full fart hela natten och man hinner knappt slappna av tillräckligt för att ens börja gäspa… På hemvägen däremot, sakta gåendes längs Ringvägen i morgonsolen var jag så trött att jag vinglade fram.
En trist sida av nattjobb är dessutom att man förlorar hela ”sitt vanliga liv”. Hur mycket vågar man göra under de få vakna timmarna? Träning som utförs kanske bara sliter ut? Efter fyra timmars sömn mellan 09-13 känner man ju sig allt annat än utvilad liksom.
Men jag måste ändå få komma ut litegrand. Idag får det bli lätt cykling på Friskis och Svettis. En positiv sak med udda arbetstider är ju nämligen att det är ganska tomt på gymet när man själv lyckas slinka dit!
Panorama över tom gruppträningssal. Massor av möjlighrter, synd bara att jag är så trött.
Tror generellt att det är svårt att kombinera nattarbete med hård träning. Skaderisken känns hög, och förmågan att ta ut sig är definitivt sämre när man mår som jag mår just nu.
Så idag myser jag mest runt. Och nybörjare på nattjobb som jag är så har jag ingen aning om hur tusan jag ska klara ännu ett 21-08.30-pass inatt. Det får bli lite mer godis och Cola Zero helt enkelt:)
