För det mesta har man rätt bra koll på sin egen prestation i olika situationer, även när det gäller de pass man kör- speciellt på bana. Där har man verkligen en kontrollmätt sträcka och man kan jämföra sina tider med tidigare pass:

– Woho, framsteg.

Eller

– Fy fasen vad tungt. Usla tider. Stumma ben.

Igår däremot körde vi ett superkonstigt pass på bana:

100m, 200, 300, 400, 400, 300, 200, 100. Gånger 3. Alltså tre stegar upp och ned. Med mindre vila ju längre inervallerna blev. 1min, 45s, 30s, 15s, 15s, 30, 45, 1min. Dvs bara 15 sekunders vila efter varje 400ing.

What? Ett riktigt annorlunda pass. Och riktigt jobbigt blev det i mitten. Samtidigt var halva passet (runt 100ingarna) jättelätt. Konstigt!

Snacka om att jag fick mjölksyra, stumnade och dog under andra omgångens andra 400ing. Sen var det bara en kamp att hänga på draghjälpen (det gick inte så bra, fick släppa ryggen och kämpa mot motvinden själv…)

Känslan igår var alltså: Jag hade ingen aning om jag gjorde bra eller dåligt. Ingen referens alls. Man kan ju inte alls hålla något högre tempo, för då dör man fullständigt! Däremot tror jag att de korta intervallerna, med lång vila (som kändes överdrivet lätta) är superbra för att lura kroppen att hålla ett högt tempo även på följande, längre intervaller. Mina ben är i alla fall oftast lättlurade!

Men, jag blev trött och det är huvudsaken. Benen är trötta idag, och det borde ju betyda att det gett något:)

Lite mer lätt att utvärdera var andra dagens övningar med Sim-Man. Och lite bättre gick det! Kanske är jag nu förberedd inför vad som komma skall på akuten imorrn?