Idag var jag minsann förnuftig.

Efter att ha vaknat något mörbultad av naprapatens omgång, kånkat på kånken till och från skolan, suttit en hel dag i skolbänken och sedan anlänt till gymet alldeles för sent för min smak, valde jag att avstå löpbandet trots att bäckenet kändes OK.

Jag ville hellre leva i tron att skadan nog är på väg att bli bättre, än riskera att få mina föreställningar krossade där på bandet. Bättre att få behålla den optimistiska känslan och låta bäckenbotten vila lite till…  Insåg också att löpband troligen inte är det allra smartaste för en öm bäckenbotten.

Körde istället ett ganska tufft crosstrainerpass, 2*20min tröskel, med medelpuls på 170 och 178. Benen var möra efteråt, men 75 höftlyft klarades av ändå. Utan smärta.

Så jag lever kvar med min lilla vanföreställning om att jag egentligen visst kan springa.

Fast, värre vanföreställningar finns det ju, det har jag fått lära mig. Psykiatri-kursen började idag och jag måste säga att det är otroligt intressant. På dagens schema stod både depression, schizofreni och psykoser. Fick mig en rad ”aha”-upplevelser och tankeställare under dagen.

”Hur skulle du reagera om du hörde någon tala utanför fönstret, men när du tittade ut så stod ingen där? Det är klart att du skulle börja titta bakom gardinerna”.

Hallucination är väldigt intressant. Det är svindlande att försöka föreställa sig hur man skulle reagera om man själv var tvungen att tvivla på sina sinnesintryck.  Min lilla vanföreställning är tämligen snäll med andra ord. Ingen psykos här inte!

Inser att jag inom kort kommer att att börja diagnosticera både mig själv och omgivningen med diverse psykiatriska syndrom…