…och pratar strunt!

Sensaste dagarna har det blivit mycket wetwest, med sällskap!

Träningsformen är skonsam, ökar rörlighten och styrkan i benen och kan variera mellan väldigt ansträngande till rent återhämtande. Allt blir vad man gör det till- om man är lat kan man flyta fram och knappt röra en ”fena”. Trycker man på lite kan det till och med bli jobbigt för armarna. Närmare två timmar i fredags med Anja, en timme igår med Johanna och nu idag en 70min med Ingmarie och en kompis till henne, på Forsgrenska.

Jag vet att det är en klyscha- men tiden går verkligen så himla mkt fortare med sällskap. Det är nästan löjligt! Visst, samma fenomen gäller ju för löpning, men inte riktigt på samma uppenbara sätt. Fast det säger ju kanke sig själv, att springa runt, runt i en pool kan bli liiiite långtråkigt om man är ensam…

Dock är det faktiskt så, för mig i alla fall, att benen är rejält mycket tröttare (oftats) efter ett ”ensam-pass”i poolen. För mycket struntprat gör nog träningen lite mer nöjsam än jobbig. Man måste koncentrera sig för att hålla vattenlöpningstekniken rätt!

Men idag kändes det helt rätt med ett lugnt pass med trevligt sällskap- behövde rejält med uppmuntran efter ett totalt misslyckat löp-försök på förmiddagen, kom ungefär 2min innan jag fick stanna och gå hem. Bäckenbotten är rejält öm nu, skit!

Rejält med uppmuntran och glädjeämnen fick jag också senare på kvällen hemma hos Petra, där det bjöds på middag och födelsedagsfirande för Carro. Kände otroligt roligt att träffa de ”gamla löpartjejerna”, om man å lätt glider ifrån bara för att man inte kan träna ihop längre!

Fick rådet av tjejerna att fixa en tid för MR (magnetröntgen) av rygg och bäcken. För att ”få facit” på vad det egentligen är som är fel. Wetwest må vara roligt (eller iaf helt OK), men nu vill jag banne mig bli bra snart!