Länge hade jag sett fram emot att komma ut på psykiatri-praktiken. Med spänd förväntan knackade jag på dörren till avdelningen på måndag morgon. Blev insläppt genom två ”sluss”-dörrar och blev tillsagd att se till att ingen smyger ut medan dörrarna är öppna.

Det är annorlunda från en ”vanlig” avdelning. Rutinerna är helt klart väldigt annorlunda, personalen är annorlunda, ronderna annorlunda och tempot är annorlunda.

Att sitta med på det första patientsamtalet var som att åter hamna på termin ett. Man kände sig malplacerad, okunnig och naiv, helt aningslös om hur man skulle bete sig. Får man titta på patienten?

Vår (jag har sällskap med en kandidatkompis) avdelning är specialiserad på personlighetsstörningar. Avdelningen är full av unga patienter med diagnosen borderline, (kallas också emotionellt instabil personlighet). En väldigt heterogen patientgrupp, där många har ett otroligt svängande känsloliv och ”svart eller vitt”-tänkande.  

Personalen har full koll på patienterna, som ofta får ångestattacker. Själv känner man sig rätt så ”lost”. Vi har blivit tillsagda av kursledningen att ”prata så mycket som möjligt med alla patienter”, för att lära oss av det de berättar. På våran avdelning kan man dock inte applicera detta, eftersom att behandlingen går ut på att patienterna inte ska få så mycket utrymme för ”utspel”…

Intressant. Men lite tråkigt att inte ha så mycket patientkontakt… Tror dock att jag lärt mig mer än jag anar om diagnosen borderline, och hur man på bästa sätt hanterar unga individer med självskadebeteende..

Tyvärr har jag inte riktigt kommit någon vart vad det gäller min egen psykiatriska diagnos. Har inte riktigt hittat något som stämmer ännu. Kanske en liten släng av cyklotymi? (humörsvängningar) Lite fobi kanske?

Eller rent ut av lite depression?