Med pyttesmå, minikorta myrsteg börjar jag att bli bättre.

Det går så otroligt sakta att jag knappt märker förbättringen. Och det är knappt att jag vågar tro det (än mindre om det) men sakta men säkert börjar jag inse: det går framåt. Än så länge finns inte löpning på kartan. Men det är fantastiskt skönt att kunna leva normalt utan att ständigt bli påmind om att man är skadad.

Jag har gjort några små-rusningar till bussar och tunnelbanor, har även burit tunga kassar med matvaror, och äpplen utan att få ont efteråt. Jag har wetwestat och crosstrainat, och till och med börjat styrketräna så smått, utan att få ont.

Jämför det med för en månad sedan, då jag inte en kunde bära ner en påse läsk och frukt från supermarket till strand. (Tänk förresten, EN månad är allt som gått sen Mallorca, det känns som minst tre…)

Det är svårt att säga vad det är som gör att saker och ting förbättras. Kanske naprapatens stenhårda nypor, båltyrkan eller att jag hittat lite nya stretch-grepp. Men idag kunde jag njuta av 1h40min lugn, härlig wetwest utan smärta. Och sedan en härlig hundpromenad i kvällsolen.

Dvs efter att jag befriat den odågan från conflakespaketet hon fastnat i ute på verandan…

Nu håller jag en hand på närmaste träbit (ta i trä!!!) för att dessa myrsteg framåt inte upphör bara för att jag är lite positiv…