Sista hetsplugg-dagen innan praktiska provet till ända. Eller, vem försöker jag lura? Kvällen är ju ung…

Café-pluggade ett tag för omväxlingens skull…

Imorgon väntar i alla fall ”OSCE”, (objektive structural clinical examination). En stationsexamination med olika rum man ska gå in i. I varje rum finns en uppgift. Det kan vara en patient med ett problem, en docka som drabbats av akut luftvägsproblem, eller kanske bara en knippe röntgenbilder som ska tolkas. I rummen finns också en läkare/lärare som förklarar scenariot, ställer följdfrågor, bedömer ens insats. För varje rum får man 8 minuter. Sen ljuder signalhornet. Då gäller det att vara klar, och godkänd…

Studenterna panikar mellan rummen, lärarna hetsar på oss för att inte springa fel, och i mitten av allihopa står kursledaren med signalhornet. Det är som en panikartad version av lustiga huset. Det är tredje gången vi ska utsättas för detta, men man blir fortfarande nervös. Mardrömmen är att stå helt handfallen. Ställd. Då är man utelämnad, utskämd…. Jag gillar skrivtentor bättre!

Försöker att intala mig att se inte vill underkänna oss. De vill att vi ska klara oss…

Hjärnan är hur som helst full. Full av barnsjukdomar, förlossningskomplikationer, äggstockscystor. Hjärnan går på högvarv. Under träningspasset på gymet satt jag på motionscykeln och tittade ut på barnen i simhallen som skulle på simskola. Börjar associera: ”Hur var det nu med hjärt-lung-räddnig för barn? Vad skulle jag göra om någon av dem fick hjärtstopp nu?” Sedan i bastun mötte jag en gravid kvinna: ”Vad var kriterierna för partus normalis nu igen? Vilka faser har en förlossning?

Hjälp, hur blev det egentligen med min mentala paus?… Det är svårt att beskriva känslan. Huvudet är fullt, men samtidigt helt ekande tomt. Stundtals är jag rätt lugn oh tänker att allt kommer gå bra. Sekunden senare är jag helt säker på att jag kommer att faila totalt. Jag längtar tills på fredag!!