Det har just gått upp för mig att jag är otroligt feg. Jag vågar inte springa!
Efter beskedet hos läkaren i måndags, där han sa att han tyckte att jag borde prova jogga en gång, fick jag många lyckönskningar och glada kommentarer. Själv blev jag förstås också glad, men ju mer tiden går desto räddare blir jag.
Det som borde kännas som en ren glädje (eller som julafton som Shaman skrev) känns istället som ett stort orosmoln.
Jag är så otroligt rädd att det inte ska fungera alls. Har haft så många ”let-downs”, bakslag och misslyckade löpförsök nu att jag liksom inte orkar utsätta mig för den uppenbara risken för ett till. För tillfället lever jag i min lilla bubbla där jag intalar mig själv att skadan faktiskt har blivit bättre och att jag nog minsann snart ska vara i löpdugligt skick… Jag vet inte om jag är beredd att spräcka bubblan.
Det faktum att jag när skadan var som värst (ok, typ hela det här året) knappt kunnat leva normalt pga ont i ryggen varenda dag, bidrar också till min inre ovilja att testa löpning. Vill jag riskera att bli invalid igen?
Suck. De senaste dagarna har jag haft rätt ont igen, men jag hoppas att det är någon reaktion på kortisonspruta (kan det bli så?) Så jag har bestämt att låta ryggen vila till på måndag. Då har det gått en vecka sen jag var hos läkaren och fick injektionen och kortisonet borde haft tid att verka.
Jag vill egentligen inget hellre än att springa igen förstås. Men jag vill springa utan smärta, och jag är så rädd för att bli besviken…
Jag kan känna på samma sätt när jag vilat ett par dagar p.g.a. ont, hur ska det då inte kännas när du inte kunnat springa på så länge. Förstår verkligen hur du tänker. Jag håller tummarna i alla fall!
Förstår att du är lite rädd för att testa. Det hade jag nog också varit. Inte ett svar som hjälper dig, förmodligen, men hoppas att det löser sig för dig….!
Hette inte inlägget något annat nyss? Feg, fegare, Lisa – typ? Du, jag förstår precis. Fast jag inte varit riktigt lika illa därann.
Robert- ja det har gått sjukt lång tid nu. Jag tror knappt att jag minns hur man springer, och det är väldigt, väldigt nervöst att det ska åt skogen igen…
Västgötskan- äsch, all uppmuntran värmer!:)
Anneli- hehe, Jo. Men jag fick lite ångest för att det lät så töntigt så jag försökte hinna ändra innan nån såg;)
Det är inte konstigt att du känner så, du har haft ont länge & gått igenom en hel del. När du väl ”vågar” så ta det försiktigt och lyssna på kroppen. Håller tummarna att det ska gå bra! Måste väl ända kännas bra att få ”klartecken” från läkare !??
Var rädd om dig!
=)
Jag förstår dig…Jag förstår längtan och jag förstår rädslan
Det kanske känns lite som ”om det verkar för bra för att vara sant så är det förmodligen det”?
Hur som helst hoppas jag att det går bra för dig, oavsett vad du bestämmer dig för att göra. Håller tummarna.
Maria- det e ju egentligen inte ens ett klartecken, snarare att han vill att jag ska testa om det har gått framåt alls inför återbesöket… Så jag vet inte ens om han tror på det hela, hehe…
Shaman- tack:) ja, det känns som att det är överoptimistiskt att tro att det kommer att funka att jogga för tillfället. Menmen, man måste ju testa för att se. Det värsta som kan hända är ju bara att jag backar nån månad i rehaben och nu har jag varit borta så länge att det nästan är skitsamma;)!
Förstår dig helt och hållet! Längtan och rädslan går hand i hand där. Har inget bra tips heller på hur du ska övervinna den känslan. Tyvärr