Sedan över ett år har jag knappt haft någon känsel alls i yttersidan av vänster lår. Det har varit lite domnat i höger också, men det är vänster som varit värst. Jäkligt konstig känsla det där, att kunna peta, nypa, klämma och sticka, utan att känna något alls. Flummigt.
Det har gått så lång tid att jag helt börjat tvivla på att den där nerven skulle återhämta sig alls även om diskbråcket läker. Kanske har den varit klämd så länge att den inte kan läka? har jag tänkt. Men häromdan reflekterade jag över att något visst hänt. Jag upptäckte att jag plötsligt visst kände när jag kliade på ett myggbett.
Was? Jag nyper mig själv titt som tätt (rent bokstavligt, i låret) för att kolla att det verkligen stämmer. Och det gör det: känseln har smugit sig tillbaka. Den är diffus och inte helt som vanligt, men ändå!
Reflekterar även över att jag faktiskt knappt tänkt på min rygg på typ 2 veckor. Det har liksom inte funnits tid för det;). Men faktum är ju att smärtan inte påminner mig lika ofta längre… Det konstiga är dock att jag inte känner mig så löpsugen. Eller kanske är det inte så konstigt. Jag vet att ”springa” för mig nu betyder jogga fis-långsamt i två minuter och sedan gå. Det lockar föga för tillfället, ska det vara så ska det vara på riktigt. Den här gången tänker jag minsann lyssna på sjukgymnastens råd om vila till fullständig smärtfrihet i minst tre veckor.
Frågan är ju när jag ska börja räkna ifrån? Nu?
Kanske ser man en ljusning vid horisonten?:)
När man blir frisk märker man det ju inte eftersom det går lite gradvis åt det bättre hållet. Till slut märker man inte att man är frisk
Ja, tänk om det vore så lätt att kroppen sa ifrån:
Hörru Lisa, jag mår bra nu..
Det är bara att köra på!
Härligt att det går på rätt håll:)
Ja, det är konstigt det där – att man knappt märker när det blir bättre för att man har vant sig så vid ett ”anpassat” liv. Men att du inte tänkt på ryggen på två veckor är ju härligt. Som jag brukar säga – man ska inte känna att man har kroppsdelar, de ska bara vara där
Åh, det låter ju verkligen som att det är på rätt väg!!
Konstigt också med de där successiva förändringarna. När jag tappar järn så är det på samma sätt fast tvärtom. Jag märker inte att jag blir sämre förrän jag tokkraschar!! Du plötsligt förstår jag varför jag känt mig lite trött en längre tid.
Jag förstår ang löpningen. Jag försöker att smyga tillbaka men det enda jag vill göra är att gå ut och springa i några timmar utan att behöva titta på hur långt och hur länge jag har sprungit. Löpning betyder frihet för mig, men jag är inte fri, jag är mitt knäs slav! 😉
Hoppas verkligen att ryggen har blivit mycket bättre iaf, då kommer så småningom motivationen tillbaka
Skönt att höra!! Kom heeeem 😉
Ja NU!
KRAM & lycka till!
Konstigt då man när man är skadad hela tiden önskar att det plötsligt ska gå över och sen märker man nästan inte när det plötsligt händer. Kan det vara något med att man inte kan känna smärta från två områden i kroppen samtidigt, utan kroppen fokuserar på en?
Ja jag tror faktiskt att det är på rätt väg:) Äntligen.
Snorkkis- kanske är det så, att jag är så fokuserad på allt på jobbet att jag intr hinner känna efter;)