Halvvättern var det ja.
På något sätt har jag lyckats leva i tron att det återstår typ fyra månader till juni. Sommaren har känts så avlägsen. Men som Anneli så fint påminde mig så återstår det endast två månader. Ouch. Ingen cykel framme ur förrådet på långa vägar. Än så länge har jag i alla fall cyklat en hel del inomhus, vet att det inte alls är samma sak, men jag intalar mig själv att det väl ändå borde ge någonting…

Mitt enda problem har på sistone varit att jag inte riktigt kan motivera mig till att köra hårt. Sitter mest och småtrampar majoriteten av tiden. Men fine, det är bättre än ingenting och svettas gör jag ju, trust me. En sak är i alla fallsäker: Ska man sitta på en obekväm motionscykel inomhus och skava sönder rumpan kan man lika gärna göra det i trevligt sällskap.

Två svettiga par löparben (om mina nu fortfarande kan räknas som det…)

Halva dagens långpass fick jag alltså sällskap av kära löparvännen Joh-Anna. Även hon (ex) Huddingelöpare. Nybliven skadefri löpare till på köpet, men hon var solidarisk och satt med mig och svettades en timme. Tack.

Jag måste även berätta: Idag gick jag ifrån min ”springa-en-gång-i-veckan-plan”. Efter att ha skavt rumpa i en halv evighet fick jag nämligen lust att springa. So we did. 12 minuter löpning, 2km, med Joh-Anna på löpbandet bredvid. Och inte ont. Hallelujah.

Gnönklädd och glad Joh-Anna efter löpningen:)

Den här veckan kan alltså summeras: 26min jogg. (4.33km för att vara helt exakt). Hahaha… Så nu får vi se hur kroppen klarar detta. Avslutningsvis, gällande veckans godis-regler: Fortfarande no sweets. Ingen kanelbulle på Ikea. Inga chokladgodisar i tjejkvällens exotic snacks-skål, bara nötter. Och det mina vänner, kallar jag en sensation.