Som ”kandidat” på kirurterminen är man oftast inte mycket värd där man står och trängs med överläkare, ST-läkare och Operationssköterska runt såret. Man känner sig alltid ivägen och är ständigt lite rädd för att överhuvudtaget röra något… Men EN sak kan vi faktiskt hjälpa till med: Hålla haken. (Eller hakarna). ”Håll-haken kandidat!” ropar/frustar/skriker läkaren, och jag griper tag i haken, och håller. I flera timmar om det behöver…

Börjar gäspa bakom musnkyddet, benen blir tunga. Men, jag håller i haken.
En hållhake, det är jag det.

Torsdag kväll.
(Ännu en) lång vecka snart till ända. Kärlkirurgen har varit en spännande placering!
Träningen har funkat bra, trots viss mental trötthet.
Jag har dock märkt en tydlig tendens: torsdagsträningarna, när jag i min ensamhet springer (snarare stretar och snigel-joggar) hem från SÖS- blir typ alltid filmjölksträningar.  Jag försöker köra intervaller, men det går aldrig bra på just torsdagarna…

Idag när jag stack ut från kulvert-utgången på SÖS-baksidan slog en STORMvind av snö emot mig. Årstabron var en pina. Det skulle, trots snöstormen, iaf bli 3×12 min tröskel hade jag tänkt. Host. Tröskel blev det inte. Varken benen eller huduvdet ville vara med tror jag- pulsen kom inte ens över 160 förrän på sista omgången. Suck. Jag var så missnöjd med min egen ”effort” att jag döpte om passet till ”distans med några fartökningar” och då blev jag nöjdare:)

Kroppen får bestämma, och på torsdagar är jag kanske lite extra trött?
Lång vecka (men ännu inte fredag). Jag tror också att tisdagarnas intervallpass har en tendens att sätta sig i benen.
I tisdags ex: 10x400m. + 4×400 med spikskor… Vilket pass!

Nu dags för ett varmt bad.
-”Ja tack” säger benen och min högra arm, som är helt slut efter allt hakhållande!