Det är förstås ingen som slagit mig. Blåmärkena som täcker höger höft samt skrapsåret på hakan, är helt och hållet orsakade av min egen klantighet!

Jag har ramlat, 4 ggr i helgen.

3 ggr ganska rejält.

Man säga att jag upptäckt ett nytt sorts fall, som skulle ingått i min fallstudie:

Att försöka vända på en isig väg är inte lätt. Du kanske tror att du har full koll, att du saktat ner tillräckligt för att lugnt vända och trycka på igen. Kanske har underlaget varit förrädiskt bra innan vändningen/kurvan? När du inser att foten inte får något grepp alls är det redan försent, och du slår hårt i marken.
Få aldrig hybris i en kurva!

Igår (lördag) föll jag riktigt hårt när under löpturen skulle vända i botten av en backe. Höft, knä och haka slog i marken: Whiplash-skada var nära, och nacken är stel idag…

Sedan åkte vi till Ornö, (JAG körde till Dalarö!) och kvällen spenderades i goda vänners sällskap.

Jag och Helena delar pulka… Man blir aldrig för gammal!

Helena, Julia, Niklas och Ebba…

Övriga grabbar var nog fortfarande ute i bastun när bilden togs.

Idag skulle jag ut och småjogga en timme ute på sliriga, isiga, snö-skorpiga stigar ute på ön.

Solen sken och allt var underbart.

Utom underlaget.

Hybriskurvan testades idag igen- aj.

Men den värsta vurpan kom då vi promenerade (med tung ryggsäck) till båten på väg hemåt. Jag sträckte armen, och fick ont i det gamla knät…

Varför ramlar jag HELA tiden?

Jag slår ju ihjäl mig snart… Dags för de där broddarna tror jag.