Jag, som ALLTID söker mig till grusvägar och skogsstigar (och bana ibland) saknar nu min kära skog!

Just i skogen tycks snön ligga kvar över-länge, och det är i princip helt omöjligt att ta sig fram. Eller snarare- det är inte mycket mjukare än den snötäckta asfalten…

Om man vill kunna springa i någon högre fart är det lika bra att hålla sig på trottoarer och plogade promenadvägar. Problemet är: Det är lite tråkigt!

Som igår till exempel. En kvarts hund-jogg (dvs mycket långsamt, med bajspauser för hunden) och sedan 40min ”snabbdistans”. För att kunna hålla ett bra tempo sprang jag fram och tillbaka, fram och tillbaka, fram och… osv. på en bred promenadväg längs med Älvsjövägen… Tempot var inte jättehögt, ansträngningen var ”lagom” och jag körde 40 min istället för 35 för att kompensera lite för stannande vid övergångsställen…

Lite backstuds på det (som mångsteg, fast upp för en backe) och sen var jag nöjd!

Ingen stor halka, bara man tog det lugnt…

Visst, grepp är bra. Fart är bra.

Men jag saknar naturen. I skogen är det halt och mörkt, så jag får hålla mig några månader till!

Idag ska jag ta till vara på ljuset, och springa på den enda breda, fina, plogade asfaltsväg som går rakt genom skogen: Brandvägen i Huddinge…