Vaknade imorse med en känsla av att jag inte orkade gå till jobbet. Tröttheten efter Umeåhelgen kom ikapp… Men sedan blev det, förvånande nog, en sån där dag då man påminns om varför man valt att jobba med det man gör.

Idag fick jag en uppenbarelse om hur långt man faktiskt kommit på ett år. Det är nu nästan precis ett år sedan vi tog examen från läkarprogrammet. Från kandidat till läkare. Och idag handledde jag plötsligt en ST-läkare som har sin första vecka på mottagningen. Jag har haft studenter med mig tidigare, men idag satt en kille som snart är färdig specialist alltså med lilla mig när jag tog en ny patient. Absurt.

Jag reflekterade även idag över att människor litar på mig. Patienter kommer till våran mottagning och söker hjälp när de mår dåligt, de ber om mina råd, och de får berätta om sina bekymmer. Helt naturligt, men nästan lite absurt. Och i de flesta fall kan jag och mina kollegor göra någonting för att hjälpa dem.

Jag vet att jag skrivit om det förut.
Om hur fantastiskt det är att jobba med människor. Men man måste påminna sig själv då och då, och också inse att man själv utvecklas väldigt mycket i rollen som vårdare. Man växer in i rollen. För det har jag gjort, vuxit.