För någon dag sedan fick vi tenta- och projektbetyg från kursen i Idrottsmedicin. Plötsligt insåg jag att jag helt glömt att skriva det utlovade inlägget om de slutsatser som ”Projekt Överträning” genererade.

Målet för mitt projektarbete var, som ni kanske minns, bl.a att ta reda på om det finns något sätt att via blodprover diagnosticera överträning i ett tidigt skede. Så för den som är intresserad kommer här fortsättningen på tidigare inlägg, med korta översatta  utdrag ur rapportens Resultat- och Diskussionsdel….

Många studier har genomförts i jakten på att finna en hormonell markör för diagnostik av överträningssyndrom. Att studera endokrinologiska skillnader i kroppen är dock mycket avancerat, då många faktorer inverkar på hormonsystemen, exempelvis könsskillnader, energibalans, feed-back system. Författare är tämligen överens om att hormonell obalans är något som inverkar vid OTS (Overtraining syndrome) och ett hormonsystem som flitigt studerats är HPA-axeln. Detta hormonsystem, bestående av ACTH från hypofysen och cortisol från binjurebarken, uppregleras normalt vid träning, bland annat för att mobilisera energisubstrat. Flera studier har således undersökt förändringar som sker i detta hormonsystem då en idrottare utsätts för ökad träningsdos…

…Litteraturen är idag överens om att det ej finns någon kemisk eller endokrinologisk markör för att enkelt diagnosticera OTS med ett enkelt blodprov. Data från studier som studerat kortisolnivåer i vila visar ej entydiga resultat, och kortisol kan således ej användas som ett standardtest. Testosteron/Kortisolkvot i vila har tidigare varit ett förslag på möjlig diagnostiskt verktyg, men kvoten är endast ett mått på träningsstress och är helt oberoende av förekomst av OTS.

Det finns dock i litteraturen stöd för att det föreligger skillnader i hur individer med OTS svarar på maximal belastning jämfört med friska idrottare. Hormonnivåerna verkar främst skilja sig då det gäller upprepad maximal belastning.  Vissa studier pekar på att det finns en skillnad i korisolnivåerna vid arbete mellan kontroller och personer med OTS. Eftersom att det råder stor interindividuell variation, och svaren inte är entydiga går det ej att tillämpa i klinisk praxis.

Ok. Skillnader vid maximal beslastning, vad innebär detta? Och kom jag fram till något intressant? 

I projektet hittade jag två intressanta studier, där de deltagande idrottarna fick genomföra två maximala arbetsprov på samma dag. Att utföra två på varandra följande maxtest, med endast fyra timmars vila mellan är en stor stress för kroppen. Individer som ej är övertränade svarar med ett enormt ökat hormonellt ”stress-svar” vid det andra provet. Normalt ökar alltså nivåerna av ACTH och Kortisol kraftigt vid det andra arbetsprover för dagen pga den fysiska stress som kroppen utsätts för.

Man fann i dessa studier att individer som led av överträning inte kunde svara med ökade stresshormoner på samma sätt. Istället planade ACTH och Kortisolfrisättningen ut, eller sjönk, vid det andra arbetsprovet. Detta skulle alltså kunna tyda på en utarmad stressrespons hos de hormonella systemen. Kanske är det så att individer som tränar för hårt, för ofta, sliter på kroppens hormonella system, tills processerna tröttas ut.

Fantastisk design på min power-point!

Resultaten från Meeusens studier gällande två på varandra följande arbetsprov, visade en intressant utarmning av det neuroendokrina svaret vid upprepas maximal belastning. Vid OTS tycks en hämning, eller uttröttning av det hormonella svaret vid upprepad påfrestning ske. Denna typ av testning, med upprepade arbetsprov för att studera HPA-axelns respons, skulle kunna vara ett sätt att studera huruvida en idrottare lider av OR eller OTS. Användandet av upprepade arbetsprov skulle således potentiellt kunna utvecklas till ett diagnostiskt hjälpmedel för OTS, alternativt leda till ökad förståelse av syndromets uppkomst. Mer forskning krävs dock på området. Att använda denna strategi i klinisk praxis, för att diagnosticera OTS kan dock vara mycket svårt. Proven är kostsamma, tidskrävande och avancerade. De är inget som en vanlig idrottsklubb i dagsläget kan använda sig av på veckobasis för att kontrollera träningsstatus på sina idrottare Kanske kan dessa resultat dock leda vidare i jakten på orsaken till varför och hur ett överträningssyndrom uppkommer, och varför symtomen är så långvariga och svårbehandlade. I dagsläget finns således inget specifikt hormonellt blodprov för att diagnosticera OTS. Det finns dock potentiella vidare forskningsområden, bland annat gällande den hormonella uttröttbarhet i ACTH/kortisol-systemet som tycks finnas hos övertränade individer då de utsätts för fysisk ansträngning.

Japp. Det var nog det mest intressanta.

Företeelsen ”utarmad stressrespons” finns dock även utanför träningsvärlden. När jag genomförde projektet var det väldigt svårt att undvika att dra paralleller till Utmattningssyndrom, som drabbar människor i arbetsliv/vardagsliv. Uppenbarligen ackumuleras stress från olika livsområden, för att samverka till att en individ bränner ut sig. Kroppsligt och mentalt. Det är förstås olika skeenden, och till viss del olika symtom, kopplade till OTS och traditionellt utmattningssyndrom, men många av symtomen är lika. Utöver prestationssänkningen drabbas den övertränade av ex:
•Nedstämdhet
•Motivationsbrist
•Trötthet
•Svaghet
•Sömnsvårigheter
•Aptitminskning
•Irritabilitet

Många frågor har väckts under arbetets gång. Till exempel börjar man undra om det finns en speciell typ av personlighet som är extra känslig för att bränna ut sig, eller överträna? Och finna det något sätt att skynda på den oändligt långsamma återhämtningen när man väl drabbats av riktigt överträningssyndrom?…