Så här glad kan man vara en julaftonsmorgon när man vandrar hem efter ett spinningpass i ottan. Julspinning, typiskt mysig tradition!
Snacka om påpälsad:) Med spagettiben och frostigt skägg i halsduken. Det är rätt så kallt häruppe! Bidrar till julstämning.
Och så HÄR fantastiskt söt kan en vovve vara en julafton.
Gossebollen är julefin:)
Merry Xmas allihopa!
Kära vänner, nu har jag sovit ikapp. Och jag tror jag behövde det, på riktigt.
Efter att ha sovit typ 4h natten innan fredag, och därefter sovit ungefär lika halvkasst på tåget (med tågbyte 05.30 igår morse) var jag rätt mör. Men inte vill man gå och lägga sig och sova så for man kommer upp till familj och släkt, och detta vackra landskap:
Här var det vitt:) Promenad med vovven igår. Kan komma att bli lite vinterbilder här omkring den här veckan…
Så vad gör en typisk Lisa när hon åter kommer upp till Gällivare?
1) Dricker perkulator-kaffe i köket med mormor.
2) Promenerar i vinterkylan.
3) Går till badhuset och wetvestar. (Hahaha. Så jäkla typiskt mig.) Bäst att passa på när det var öppet en dag! Mycket skönt för en tåg-mör kropp.
4) Går på ”stan”, fikar lite mer, dricker glögg osv.
5) Upplever Gällivares fabulösa nattliv iklädd nya klackar. Stockholmstjejerna tog Gällivare med storm. Hahaha.
6) Däckar som en sten vid tretiden. (inte av alkohol utan av total sömnbrist) och sover rekordlänge.
Nu: iklädd enorm lånad fleecetröja och mjukisar framför vinterstudion. Fortfarande lätt förundrad över min ikapp-sovning…
Ikapp både mentalt och tidsmässigt? Äntligen insett att jag är framme, ledig och att det är jul:)
Gah!
Med en krokig och rejält ömmande rygg har jag äääntligen intagit min plats på tåget. Tåget som ska ta mig upp till Gällivare. Semesterveckan har börjat:) Sjukt skönt att landa asset i sätet och bara låta tåget skumpa fram genom Suecias avlånga land.
Väskan, The bloody bag, har orsakat mig en hel del pina idag, och ryggen har tagit rejält med stryk. Jag som inte sprungit sedan det ödesdigra ”bil-lyftet” var igårkväll lite optimistisk när jag packade. Ryggen hade blivit bättre, så löparskorna fick följa med. Beskåda nämligen, mina nya fina skor!!
Äntligen ett par Adidas Supernova i en snygg färg. Hehehe. Inte lika skrikiga som sina föregångare:) Inköpta i helgen!
Så skorna e med. Hoppas att ryggen är det också. Annars kan det bli svårt att få till någon träning däruppe med alla röda dagar. Öppettiderna på stans gym och simhall är inte direkt generösa;) Hur som helst ska det bli väldigt skönt att vara ledig!
Tröttnat på ”vanliga” plankan?
Med en pilatesboll och en Bosuboll blir variationerna oändliga!
Veckans balans-foto-bravad avklarad:
Plankan med armar på pilatesboll och fötter på Bosuboll. Vill man så kan man lyfta på ett ben i taget för extra svårighet. Eller rulla armbågarna framåt/bakåt:)
Häpp!
Förresten, bara två dagar kvar till en välbehövd veckas ledighet!
”Tränar du något?” är en av standardfrågorna då patienterna kommer på nybesök på vår mottagning. Att fysisk aktivitet är bra för hälsan är välkänt. Både kroppsligt och psykiskt.
Många av vår tids vanligaste sjukdomar går att påverka genom livsstil. Men att framkalla beteendeförändringar är svårt, jag skulle nog vilja kalla det en av sjukvårdens största utmaningar. Fysisk aktivitet på recept, FaR är något jag tror på. Istället för en läkemedelsrecept får patienten med sig en ordniation på motion: 30 minuters promenad, 1 gång dagligen. Konceptet är redan välkänt i den somatiska vården. Alla vet att träning är extremt bra för hälsan. Det sänker blodtrycket, gör hjärtat starkare, stärker skelettet, minskar risken för både hjärt/kärl-sjukdom och cancer. Faktum är att konditionsnivå är den allra viktigaste faktorn när det gäller ”friskhet”. (Tillsammans med rökning.) Träningsgrad är alltså en betydligt bättre prediktor för livslängd än till exempel vikt, blodfetter eller kolesterolvärde. Det stämmer verkligen att det är bättre att vara tjock och vältränad än smal och otränad.
Källa: FYSS.
Trots att man vet om allt detta skrivs det ut betydligt fler ”vanliga” elektroniska läkemedelsreecpt än FaR. Kanske är det så att både läkaren och patienten söker den enkla vägen. Det är både lättare och går snabbare att ta en tablett på morgonen för blodtrycket än att ge sig ut på en rask promenad i höstrusket.
I den psykiatriska vården är FaR definitivt ännu mer outnyttjat. En resurs som man knappt funderar på. Ändå vet man att motion frigör endorfiner och ökar koncentrationsförmågan. Jag är verkligen ingen läkemedelsmotståndare, tvärtom. Vid en djup depression är antidepressiva livräddande. Och mediciner för ADHD hjälper tusentals människor att få en ökad koncentrationsförmåga och en bättre livskvalitet. Men det ena måste inte utesluta det andra. Träning, antingen i sig själv, eller i kombination med medicinering, skulle kunna förbättra människors liv.
Kanske är det jakten på ett ”quick-fix” som gör att FaR fortfarande inte utnyttjas till sin fulla potential? Trenden går dock åt rätt håll: För fem år sedan skrevs det ut ca 30 000 FaR i Sverige, förra året var siffran uppe i 100 000! (källa FYSS).
I en idealisk framtid behövs inte recept på fysisk aktivitet, eftersom att alla människor i en sådan framtid redan är fysiskt aktiva. Men tills dess tänker jag göra mitt bästa för att aktivera folket. Och inte minst mig själv 
Vad skulle man göra utan sina vänner? Jag vet i alla fall att mina söndagskvällar hade varit betydligt tråkigare:) Vi kör stenhårt på söndagsmys istället för söndagsångest, hehe. Filmkväll pågår!
Ganska snarlika männen i bilden ovan?
Vilken överraskning. Hade masat min träningströtta kropp ur sängen, (alldeles för tidigt,) trängts i en fullsatt tunnelbana, släpat mig till jobbet. Satt sedan bänkad vid jobbdatorn och satt och skrev som bäst, då jag plötsligt hörde ett hyssjande ljud ute i inomhusgallerian. Efter en stunds tisseltasslande hördes ett välbekant ljud: Stämsång. I mitt trötta huvud hade jag helt glömt bort att det var lucia:)
För första gången i år infann sig lite äkta julstämning. Hoppas att den håller i sig. Glad lucia på er allihopa:)
Snart jul, så nu har det börjat:
Det ständiga godisätandet på jobbet. Inte så jäkla lätt att hålla ett godisförbud när det finns ständig tillgång.
Rester från fredagens julmiddag på jobbet (som jag missade). Har suktat mig hela veckan!
Det har varit ganska tyst gällande mitt ”sockerförbud” här i bloggen. Men det är inte för att jag gett upp. Inte EN enda sabla godisbit har jag ätit på över tre veckor. Goddammit. Det här är stort för mig, hehe. Socker har jag förstås fått i mig ändå, i form av frukt, yogurt o annat, jag är inte nitisk:) Förbudet gäller till fredag tror jag. Då blir det glögg-kväll och jag känner mig värd en knäck eller två…
Socker-detoxen har dock fått mig att bli mer påhittig, och jag har börjat äta mig mätt på annat än bara snabba kolhydrater. Vaniljyogurt o godis på eftermiddagen byttes exempelvis idag ut mot:
Dagens pre-träning mellanmål: kvarg o keso toppad med solrosfrön och valnötter. Och ett ägg. Sjukt ambitiöst! (Vem har jag blivit egentligen!!!?? Hahah Valnötterna donerades iofs från snäll kollega:)…)
Så efter den här godisfria tiden hoppas jag att jag normaliserat mitt sockerbehov och kan gå tillbaka till att äta mer normala mängder:)
Ps: På tal om julgodis förresten. Mindre än två veckor kvar till julafton. Gah kanske dags att börja köpa julklappar!:/ För er som bor i Sthlm:
Premiär för nån sorts ny Julmarknad där jag bor, i Midsommarkransen! Vintage, Eko, Vego. Kanske kan hitta några presenter här:)
Ännu en Umeåhelg fylld av idrottsmedicin har passerat! Snacka om att jag är glad över att mitt plan inte blev inställt där på fredagsmorgonen för jag måste säga att föreläsningarna denna helg varit lätt bäst hittills.
Fredagen vigdes åt träningsmetabolism, där vi fick en rejäl repetition av cellens förbränningsapparatur, mitokondriefunktion, bildning av mjölksyra, nedbrytning av glykogen osv. Tänk hur roligt något plötsligt kan bli när man sätter det i relation till träning.
Laktattröskeln: det gränsvärde där mjölksyra börjar ansamlas allt snabbare i blodet. Kan förskjutas med träning, så att man tål mer arbete innan man storknar;)
När jag orkar måste jag ta och besvara frågorna i bloggen tror jag. Så intressant!
Resten av helgen var faktiskt minst lika lärorik, med ämnen som Commotio (hjärnskakning) och Axelskador. Axeln är en häftig led, med extremt stort rörelseomfång. Väldigt beroende av inre muskler för att upprätthålla stabilitet!Sammantaget alltså en mycket intressant, spännande och lärorik helg. Det var verkligen värt lite flygförseningar och turbulens på både dit och hemväg:)
Axelleden: intressant design med en ledpanna som knappast omsluter ledkulan. Inte helt konstigt att den luxerar (hoppar ur) ibland…
Jag kan för övrigt märka att jag blir mer och mer van vid själva Umeå-proceduren. Upp i ottan, iväg med tvärbanan, flyget upp, kånka hit och dit, bo i Umeå, två långa föreläsningsdagar, och sen tillbaka igen. Allt på typ 36 timmar. Första helgen var jag helt DÖD när jag kom hem på lördagen men nu orkar jag betydligt mer. Just denna gång var jag extremt glad att jag inte blev kvar i det stillastående flygplanet hela lördagskvällen, för då hade jag missat en jäkligt rolig utekväll. Det är helt otroligt var kroppen orkar egentligen, kände mig inte ett dugg trött där på dansgolvet:)
En helkväll med hiphopspelningar. Glad att jag kom hem!:)
En av vännerna som skulle hängt med blev sjuk, så istället slank syrran med! Till och med hon gillade hiphopen, och det säger en del. Hehe.
På söndagen däremot var det liiiite segare. Hehe. Kanske ganska förklarligt?
En perfekt ursäkt att adventsmysa!
Fast på ett stillastående flygplanshelvete på Umeå flygplats. Is på vingarna. Enda av-isningsbilen i Umeå har gått sönder. Epic fail. OCH jag hungrar ihjäl. OCH ungen bakom skriker och sparkar i min stol. Yolo. ❤️
