Ännu en tur till min leriga långsjöstig ikväll. Tredje gången gillt. Jag firar ett helt år som löp-oduglig och känner att det är dags att våga lite mer.

De första jogg-stegen är som vanligt enormt tunga. Väger mina lår 150kg? Jag tittar ner och konstaterar att nja, de ser ut som vanligt. Efter någon minut släpper tyngdkänslan och benen springer av sig själva.

6 gånger vågar jag springa stigen idag. 6x nästan 2min långsam jogg, med en minuts promenad mellan. Varje steg är förskräckligt läskigt. Det är en ren pina att sätta ner foten och bäva inför en evetuell smärtstöt som kan komma. Samtidigt är det helt fantastiskt roligt och jag får verkligen lägga band på mig för att inte kuta iväg i för hög fart.

Vacker kväll nere vid långsjön. Jag skulle helst vilja springa hela vägen runt…

Visst gör det lite ont, och efteråt är jag smått öm. Men jag vill, vill, VILL att det här ska vara vändningen jag väntat på i ett helt år. Därför tar jag det lugnt, ökar så långsamt jag kan, så att jag ska slippa börja om från början igen. Därför går jag långsamt hem på asfalten istället för att jogga, trots att benen egentligen vill springa…

Och därför ligger jag platt nu, i den position som känns bäst för ryggen. Mina vänner är vana vid att jag ligger på golvet vid det här laget. Jag ojar mig lite över att det gör ont (ytte-pytte-lite), men den riktiga utvärderingen av min löpta kilometer får vänta till imorgon!

Ilskan och upprördheten från igår är som bortblåst. Bio igårkväll lindrade det mesta, och dagens gos-överdos gör det helt omöjligt att tänka på gamla sura gubbar:

Bruna Labradorvalpar. Hjälp.

6st små, bruna, marsvinsliknande saker. Behöver jag säga att jag totalfastnade? I själva verket blev det väldigt lite tid över för träningen, hehe, men det var det värt. Oxytocin-nivåerna är härmed återställda…

Kroppen har varit lite seg efter helgens eskapad. Men idag tänkte jag smyga igång så smått med träning. En timmes wetwest med Anja i en fullsmockad bassäng följdes av bålstyrka. Eller snarare, skulle följas av bålstyrka.

Eftersom jag bara skulle hålla till i stretchrummet och leka med pilatesbollen och balansplattan tänkte jag att jag kunde strunta i att snöra på mig träningsskorna. De skulle ju ändå bara åka av under balansträningen. Strumpor fick räcka. Detta visade sig vara ett stort misstag…

För i stretchrummet skulle jag möta den mest otrevliga, aggressiva man jag nånsin stött på i ett gym. Och han var verkligen ute efter att skälla ut mig för att jag inte hade på mig några träningsskor. Was?!

Först trodde jag verkligen att han skojade och började nästan skratta när han satte igång med sin harang om mina strumpor. Men han var fullt allvarlig och blev faktiskt riktigt otrevlig. Han svor och gormade om att jag ”skulle läsa reglerna för helvete” och jag insåg att det nog måste vara något fel på den här mannen.

Jag kunde verkligen inte för mitt liv förstå vad jag gjort för att reta upp honom så. Mina strumpor var helt rena och inte ens svettiga. Jag förklarade detta och påpekade att han skulle ”mind his own business”. Trots att jag visste att jag borde gått därifrån direkt kunde jag inte låta bli att argumentera emot, (nästan med gråten i halsen för jag blev så förvånad och arg). Jag försökte förgäves påpeka att han överreagerade ”Lugna ner dig, och sluta svär herregud!”

Men han lugnade sig inte. Utan blev mer aggressiv och jag blev nästan rädd. Helt chockad smet jag därifrån medan han troligen fortsatte att ösa galla över mig inför åhörarna som blev kvar…

Som sagt var jag helt chockad och rätt upprörd. Jag kom inte långt utanför gymet förrän tårarna kom. Vilken idiotisk reaktion egentligen: man blir arg och så gråter man. Mesigt. Jag hatar att jag blir så himla ställd och underlägsen när någon är elak mot mig!!.. Fast ärligt, jag blev nästan rädd för honom.

Sjukt ovant att bli utskälld så där. Usch, jag ryser bara jag ens tänker på den där gubbjäkeln. Alla brukar ju alltid vara så trevliga, speciellt på gymet. För fasen, det är mest synd om honom egentligen. But well. Bättre lycka med gymandet imorrn.

Nu är vi hemma igen, efter totalt 144 cyklade kilometer. Snacka om att jag är så sjukt förvånad och glad (överlycklig) över hur bra det gått. Inget akut ryggskott!! Vilken upplevelse (för att inte säga äventyr) det varit…

Tre tappra krigare möttes vid Roslagstull i fredags morse.

”Bianchi-Boy” och ”Erik the Eagle” i morgonsolen

”We love running” på ryggen. Man vill ju inte misstas för en cyklist!”

Vi trampade iväg rätt så lugnt. Erik hade tack och lov en GPS i mobilen, annars hade vi inte kommit genom Djursholms-djungeln. Snacka om att vi kryssade fram och tillbaka, helt förvirrade. När vi väl kom ut på landsvägar ökade tempot och jag kunde faktiskt hänga med rätt så bra! (tack vare de nya pedalerna tror jag) Vi höll typ 30km/h tidvis, och solen sken. Det var underbart!

I östra rydbo stötte vi dock på lite problem. Vår landsväg tog slut. Vi hade två val: Cykla på en 90-väg eller ”gena” 200m genom ett vete-fält.

Jag vågade inte cykla på bilvägen, så det blev hike genom fältet. (Sorry guys.)

Close encounter with crops. Det är sjukt vasst!

Killarna bar sina cyklar, men jag ledde min. Gissa hur mkt gräs som fastnade i kedjan!

Efter den extremt långsamma passagen kunde vi öka tempot igen, och fortsatte till Åkersberga för fikapaus! Vi köpte glass och kaffe och la oss i gräset vid buss-stationen, hehe.

Glasspaus. Platt på rygg ett tag!

Vi avslutade i lite snabbare tempo, så att benen fick jobba lite. Sen var vi alltså framme i Spersboda och det var dags att bada och påbörja midsommarfirandet med de 8 andra vännerna:)

Rätt så traditionellt midsommarfirande måste jag säga, hehe. Vi hade till och med en stång, och femkamp!

Midsommarstången. Även kallad Träskmonstret.

Och vädret var sjukt bra…

Hela gänget (speciellt vi som cyklat) var lite, hmm, småbrända både här och där. Jag klarade mig tack och lov undan den värsta cykelbrännan. Lika bra gick det inte för mina två kompanjoner:

Bondbränna i kubik!

Så, hela fredagen var sjukt lyckad. Men hur gick det då ”dagen efter”?…
Jag kan ju avslöja att det regnande när vi gav oss iväg igår em. Huvudet var tungt, rumpan var öm. Och efter tre minuter på grusvägen var jag helt täckt av lera. Humöret var kanske inte på topp. Men efter att ha kommit igång och blivit varma insåg vi att det inte alls var så farligt och vi racade hem i ilfart. Nu kunde vi ju vägen!

Vi kapade 40min från tiden på uppvägen (undvek vägen genom fältet bl.a.) Tiden hem blev 3h 14min. Och det var inklusive otaliga kisspauser, massa röd-ljus, en vurpa från min sida i stillastående (jag glömde att jag var fastspänd i pedalen, hehe) och en jäkla broöppning. Således höll vi ett bra snittempo när vi väl cyklade:)

När jag väl klev av cykeln var benen möra och kroppen rätt matt. Efter att ha länsat föräldrarnas kylskåp blev jag betydligt piggare. Men gissa om man sov som en stock igår, sjukt glad:)

Fattar inte att jag cyklat över 140km i helgen, utan att få ont i ryggen…

Vi är framme!:)

Ingen trafikolycka. Inget ont i ryggen. Inga blödande skavsår.

Snacka om sjukt härligt… Det visade sig vara Årets bästa idé, att cykla till midsommarfirandet. 7.2 mil totalt, och inte alls jobbigt.

Vi tog det lugnt, fikade längs vägen och lyckades tappa bort oss i östra ryds åkermarker, men fram kom vi!

Erik och jag, framme i Spersboda! (lite stel!!)

Glad midsommar allihopa:)

Det blir cykling till midsommarfirandet imorrn!

Midsommarkransen till Spersboda

Ungefär 7mil är det. Längre än jag någonsin cyklat förut. Jag är nervös för hur det ska gå med ryggen, men det ska bli riktigt roligt ändå! (Och ffa blir det roligt när man väl kommer fram…)

Förberedelser är igång. Jag har skruvat på vattenhållare på cykeln, fixat ”korgar” för fötterna så att de inte glider omkring på pedalerna OCH jag har köpt ett par (urlöjliga) cykelbyxor.

Ojoj vad jag har fnissat åt de blöjliknande brallorna med vaddering i rumpan i alla år. Jag skulle aldrig ta på mig ett par såna hade jag bestämt. Men sen drömde jag mardrömmar om blödande skavsår och beslutade mig för att svälja min stolthet… De jag cyklar med kommer självklart att ha såna cykelbyxor, så varför skulle inte jag?

Så- ett av tre besvär (rumpskavet) är förhoppningsvis förebyggt. Kvar är bara ryggskott och den eventuella baksmällan på hemvägen. Hehe. Jag har mer och mer börjat fundera på trafiken som ett orosmoment dock… Det är bäst att man tar det försiktigt!

Wellwell, imorrn bär det av! Ryggskott och trafikkaos till trots;)

EM-hoppet lever fortfarande. För England. Ibland är det bra att ha två nationstillhörigheter, det är som att ha ett extraliv. Här hemma har jag just panik-pröjsat för TV4-play premium när vi insåg att ingen normal kanal visar kvällens viktigaste match…

Löpar-hoppet lever också fortfarande. En promenad/jogg på morgonkvisten och jag är inte helt ledbruten (än i alla fall.) Den här gången kom jag säkert upp i 500m jogg totalt;). Känseln i vänsterbenet är borta igen tyvärr, but there is hope! (Så länge jag inte vaknar med värsta bakslaget imorrn…)

En fin liten stig vid långsjön, bara 200m från föräldrahemmet!

Blött= extra mjukt! Perfekt för mig…

Kom igen nu England. Rule Brittania for gods sake. Låt mitt EM-hopp leva vidare…

Morgonträning. Somliga älskar det, andra hatar det. Personligen tycker jag att det är extremt svårt att pressa kroppen och träna hårt tidigt på dagen. Varken huvudet eller benen är riktigt med på noterna…

Imorse hade jag verkligen ingen lust att köra de planerade cykelintervallerna. Med begynnande träningsvärk från igår orkade benen knappt trampa runt pedalerna utan motstånd! Dear me. För att motivera mig själv att ens sitta kvar på sadeln blev jag tvungen att lura hjärnan litegrann:

Jag bestämde mig för att jag fick strunta i intervallerna och köra hur lätt jag ville. Det kunde alltså bli en timmes mes-cykling om jag kände för det. ”Fine, du är i alla fall här. Det är bättre än ingenting.” Så jag började mitt mes-cyklande på obefintlig belastning…

Men som vanligt så piggnar man till! Efter 20min uppvärmning tänkte jag att det var dags att öka ansträningsgraden bara liiiitegrand. ”Du behöver bara öka till puls 160 ett litet tag...” Det slutade med att farten ökade kontinuerligt, och i slutet av timmen hade jag puls över 175. Lika bra som vilket intervallpass som helst alltså. Benen, som ju var trötta redan innan passet, var som spagetti efteråt när jag stapplade till jobbet… Nöjd!

Både hjärnan och kroppen är lättlurade ibland.

Nu återstår bara att lura mig själv att det visst ÄR skönt att rulla på Foam-Rollern.

Det lär inte gå lika bra…

Ps: Helt sjukt förresten; idag hade jag tränat, åkt till jobbet och ätit lunch över en timme innan jag ens stigit upp ur sängen igår!…

Än så länge måste jag säga att min junimånad innehållit alldeles för få glassar. Och alldeles för lite sol. För lite shorts, för lite picnic, för lite bikini, för lite uteservering. För lite sommar helt enkelt. Jag börjar så smått att få panik över att juni snart är slut…

En helt ledig helg har just regnat bort. Inte en endaste glass på stan blev det. Fast just idag måste jag erkänna att hällregn passade mig ganska bra. För visst får man betydligt mindre dåligt samvete när man sover bort halva dagen om det trummar ordentligt mot rutorna?

Men på ett ställe i stan är det i alla fall sommar! Trots att vädret är uselt och sommarkänslorna känns långt borta så har gymet nämligen satt igång med sina sommaröppettider. Yippie.

Självklart blir träningstiderna betydligt mer begränsade. Jag förstår inte alls hur de tänkt. Bara öppet em/kväll på vardagar, stängt på lördagar, 15-19 söndagar. Och så öppet några timmar på morgonen 2 dar i veckan. Say what? Varför har man öppet på morgonen för att sen stänga på dagen och sen öppna på kvällen igen?…

Hur som helst. Idag var det rena kalabaliken i västertorpshallen, så sjukt mkt folk! När gymet bara har öppet fyra (!) timmar på hela helgen är det ju klart att alla tränar då. Speciellt om vädret är skit. Hade tänkt köra ett cykelpass, men ångbastu-hettan och syrebristen i lokalen satte stopp för det. Istället blev det fokus på styrka i en betydligt svalare del av gymet. Körde bl.a. slut på benen fullständigt i TRXen…

Så länge vädret är uselt kommer gymet att vara crowded, underbara sommar. Ännu en anledning till att önska sig soligt väder;)

Hur som helst. Det här kunde verkligen blivit en totalt dekadent dekis-dag, hehe, men det vände! Jag mådde betydligt bättre när jag var färdigtränad. Piggare, gladare och solen sken till och med.

Bildbevis: le Soleil!

Menmen. Imorrn ska jag ta igen det där överhoppade cykelpasset innan jobbet. Hoppas på svalare och mer syrerikt gym. Och man måste ju passa på medan det är morgonöppet…

Ibland tänker man inte helt klart.

Förra året påbörjades en ny ”midsommartradition”. Ett gäng vänner firade aftonen uppe i en stuga in the middle of nowhere (även kallat Spersboda tror jag) utanför Norrtälje. Det hela var mkt lyckat så iår blir det favorit i repris, med något utökat sällskap…

En kväll för någon vecka sen, när vi diskuterade hur vi skulle undvika midsommarens bilköer på bästa sätt, gick jag plötsligt med på att cykla till Norrtälje. Helt idiotiskt dumt. Två av killarna i gänget är nämligen inbitna pendel-cyklister. Båda har racers, cykelskor och är väldigt snabba och tyckte att det var en utomordentligt bra idé att trampa både dit och hem. Självklart sa jag ja till utmaningen. Inser att jag troligen tagit mig rejält med vatten över huvudet…

Jag frågar mig- hur gick det sist när jag skulle ut och cykla med två som är mkt bättre än jag?! Svaret är- Inte bra…

Det allra mest idiotiska är dock att det var jag själv som kläckte idéen från början. ”Hehe, vi skulle ju kunna cykla dit!” Jag trodde förstås att de skulle skratta åt mig, men innan jag visste ordet av var det bestämt. När jag i efterhand försökte slingra mig ur dödsfällan insåg jag att det var lönlöst, det var ju min idé…

Oh lord. Hur långt är det då till Spersboda? Har inte riktigt fått klarhet i detta ännu. 75km typ, med bil. Lite för sent för att börja träna för nu, haha. Och vad händer om jag får akut ryggskott halvvägs upp?

Men jag tänker på dem som cyklar vätternrundan idag. De cyklar sträckan fram och tillbaka till Norrtälje på en dag, två gånger! (300km…)

Då borde väl jag för fasen klara sträckan dit i alla fall. Fast det värsta ju helt klart hemresan. Urk. Rump-skav och ryggskott från uppresan dagen innan, lägg på lite baksmälla på det och succén är ett faktum…