Långfredag, och jag kan konstatera att jag är en mes.

Idag var dagen som min cykel skulle ut på premiärtur. En perfekt dag för ändamålet, tänkte jag. Sen kom snöstorm och ishalka. Change of plans.

Jag hade lovat mig själv att jag inte skulle ta på mig vinterjackan mer iår. Skinnjackans tid var kommen och fjällräven var inhängd i garderoben. Change of plans igen. Jäkla väder!

Anar du ett uns av bitterhet i mitt tonfall?

I så fall anar du rätt. Tjurigheten späs nämligen på av att hela Huddinge AISs löpargrupp drar till Turkiet idag för träningsläger i 25 plusgrader i en vecka. Behöver jag säga att jag gärna följt med, skadefri?

Så, vad gör man då för att muntra upp sig? (När varenda gym i stan är stängt dessutom, vilken mardröm för en träningssugen, skadad löpare!) Jo, jag har i alla fall övergett pluggböckerna för en dag på stan (iklädd vinterjacka) följt av bio och vin på söder med tjejerna. Man vill ju inte riskera att bli deprimerad…
Change of plans som sagt!

Oh yes, lite hög är vad jag är.

Idag har jag gjort en nåt helt nytt. Blev iväg-lurad till Karbin, klättringshallen i Västberga, av favvo löparkompisen Joh-Anna.

Synen som mötte mig när vi kom in var rätt mäktig. Enormt högt i tak och klätterväggar överallt (förstås). Lägg till en massa vältränade typer med seniga armar och breda ryggar… Och så vi, två spinkiga löpare. Fast jag ska erkänna att Joh-Anna är halvproffs när det gäller klättring, i alla fall jämfört med mig.

Joh-Anna vid den respektingivande 12-metersväggen

Jag började med en lätt, 6m vägg. Men tillslut vågade jag mig faktiskt hela vägen upp på 12 meters höjd! Vilken kick! (inga foton därifrån tyvärr, då var Joh-Anna fullt upptagen med att säkra mig…)

Sedan blev det ”bouldering”, som man kör utan säkringsrep, på en kortare vägg. Som ibland lutade utåt!

Det fanns olika färger på greppen, som representerade olika ”leder” som man skulle följa, med olika svårighetsgrader. Ibland kändes det helt omöjligt att nå ett grepp, absolut helt fysiskt omöjligt, fast jag körde de lättaste lederna… Sedan såg man proffsen bredvid som i princip hängde helt upp och ned, med bara fingertoppsgrepp…

Joh-Anna hängandes i fingertopparna.

Sjukt koncentrerad… Och trött!

Snart uppe, utan rep. Hur nöjd får man bli?

Tur att jag inte körde så mkt styrka i gymmet innan, för det var rejält jobbigt! Man blev svettig. Och darrig i armarna. Mina stackars händer pallade inte så mkt heller, hehe. Röda handflator och fingertoppar, check! Jag kommer nog att ha rejäl träningsvärk i både underarmar och axlar imorgon…

Tack för en super-dag Joh-Anna!

Ps. Om du aldrig testat att klättra- gör det!

…är det påsklov!

Egentligen började lovet redan i måndags, men jag har ju en del frånvaro att ta igen så jag spenderar kvällen på gynakuten på SÖS. Efter den här jouren väntar dock fem helt lediga dagar! (Åh vad bortskämd jag blir, jag har ju knappt varit i skolan alls på sistone…)

Fast tentan i slutet av månaden har börjat tynga rejält på samvetet. Som vanligt blir det en mastodont-skrivning på 30p. Och den här gången har vi typ bara tre inläsningsdagar. Det kommer alltså att behöva bli en hel del plugg under ledigheten!

Wunderbara utsikten över årstaviken.

Men man kan ju inte plugga heeela dagarna (med min usla koncentrationsförmåga knappt ens halva, hehe.) Så imorrn väntar träning mitt på dagen (lyx med tomt gym) och sen är jag minsann iväg-lurad på aktiviteter som troligen inte alls är bra för en diskbråcksrygg;)…

Stockholm må vara fantastiskt på många sätt, men jag saknar värmen i Österrike! Jag tror banne mig att Sverige är fel land för mig, för jag älskar verkligen sommaren och i det här landet är den lite väl kort… Det är som att jag liksom går i dvala på vintern, och bara väntar på att få slänga av mig vinterjackan när våren äntligen kommer. Jag har slängt av mig jackan nu. Och jag känner mig lurad, var är våren?

Det är inte bara psyket som vill ha sommarvärme, kroppen längtar också. Min rygg saknar lägenheten i Serfaus. För där fanns den här:

Infrabastun!! (Man sitter med ryggen mot det som ser ut som ett inburat ljusrör)

Först var jag ytterst skeptiskt. ”Infra-bastu? Är det nån typ sv strålnings-låda man ska sitta i?”… Sen fick jag reda på att infravärme bara är ett annat lite mer fancy ord för helt vanlig värme. Jag blev ännu mera skeptisk. Sen läste jag instruktionerna på utsidan av bastun och blev om möjligt ännu mera skeptisk. Och full i skratt…

Tydligen kan Infrabastun ”reglera och modulera immunförsvaret” ”öka den naturliga kaloriförbrukningen”, ”motverka sunkighet och öka fitness” (hahaha) och *host* ”öka syretillförseln till hjärnan”. Tyskar är knäppa! Till råga på allt fanns även ett reglage för färgen på ljuset i kabinen… Indigo skulle stimulera harmoni, orange levnadskraft, och rött skulle förstås öka hrm, ja ni kan ju gissa;)…

Sa jag att jag var ytterst skeptisk?

Efter första skiddagen hade jag lite ont i ryggen så bestämde mig för att ge det en chans. Precis enligt instruktionerna satte jag mig på min handduk med ryggen mot det konstiga hålet i väggen där värmeaggregatet satt.

Först kändes det inte ens varmt, men seeeeen…. Var jag frälst. Det blev sjukt varmt precis över ryggraden (hela huden blev skållat röd) och musklerna mjukades upp. Det var sjukt skönt! På nåt sätt blev det väldigt koncentrerat varmt på precis rätt ställe, till skillnad från vanlig bastu. Så där satt jag alltså varje kväll efter skidåkningen, innan dusch. Och nu saknar både jag och ryggen värmen…

Menmen, tills jag blir rik och har ett mega-badrum och plats för en egen infrabastu (eller kanske bubbelpool) får jag nöja mig med andra sätt att värma upp mig på. Till exempel: träning!:)

I’m back in the gym. Ett entimmes cykelpass avklarades varav 30min med puls över 170… (Ovant jobbigt!) Jag måste dock erkänna att jag var sjukt ofokuserad på uppgiften. Uppmärksamheten gled iväg på typ allt annat. Hehe. Nåväl, jag e tillbaka på plats åtminstone:)…

Så var man tillbaka i Sverige igen. Som om inget hade hänt. Det är kanske det allra konstigaste med resor, att allt är precis som vanligt igen när man kommer hem. Man kommer snabbt in i vardagen igen. Som om den underbara veckan bara var inbillning…

Här hemma, i verkligheten, är det minusgrader och snön öser ner. Att solen fortfarande skiner över människor i skidbacken i Serfaus är ofattbart. Jag inser att den skidbränna som var så sjukt snygg och helt självklar där nere i alperna, snarare ser ut som ett misslyckat brun-utan-sol-försök härhemma. Ingen vet att jag varit och åkt skidor.

I lägenheten står disken kvar odiskad och tvätten från resan gör att tvättkorgen svämmar över. Här väntar skolböcker, ogjorda seminarier och extra jourer att ta igen. Jag inser att jag inte pluggat på över åtta dagar. Inser också att jag inte tränat på lika länge. (Längsta vilan på flera år!) Lite längdåkning och några ryggövningar en dag är allt det blev.

Men nu är det dags att ta tag i saker och ting. Skola, träning, och godis-förbrukning (så snart som all tax-free choklad är uppäten.). Alkoholkonsumtionen kommer nog rätt så naturligt att normaliseras, bara av att komma hem…

Trots att det är otroligt trist att den fantastiska veckan är slut så känner jag mig rätt så laddad med solsken och härliga minnen. Så jag borde nog klara omställningen till verkligheten!

Ett försök till ett Kalle-Anka-skutt på väg hem från After-skin. Man kan inte alltid minnas att man har diskbråck;)

Och att träna ser jag ju faktiskt fram emot! Även om det känns lite futtigt att behöva gå in och träna inomhus efter att ha haft såna här vyer i en vecka…

Har hört rykten om snöglopp och totalt rusk-skit-väder i Sverige. Det får mig att undra varför jag inte skippar hemresan och stannar i Österrike.

Varför byta bort det här?


Utsikten från fiket i Serfaus imorse

Vi satt i solen och drack kaffe och åt glass i väntan på taxin som skulle ta oss till flygplatsen i Innsbruck. Livet var sådär sjukt skönt…

Jag brände mig till och med lite…

Nu är det betydligt mer halvgråa tongångar i gänget. Sitter på Wiens dötrista flygplats i väntan på flyg nummer två. Och jag längtar redan tillbaka till alperna…

Sista dagen i Serfaus och en envis storm angriper berget. Vinden piskar snöflingorna långt innanför jackan. Plötsligt känner jag igen mig, det är precis som julskidåkningen ”hemma” på Dundret i Gällivare.

Uppe i backen är vi ensamma. Kämpar från värmestuga till lunchrestaurang. Och så vidare till nästa fik. Här uppe möter vi svenskar för första gången under hela veckan. Tydligen är tyskar lite mer finkänsliga när det gäller väder. Det är inte vi. Vi försöker förgäves att ta oss nerför backarna, halvblinda i snöyran. Det går sådär…

Inne i restaurangerna är det däremot fler människor. Och här finns gott om värmande mat och godsaker…

Laddar för snöstormen, med apfelstrudel förstås!

Jag hade även tänkt göra ett nytt försök med längdskidorna idag, om snöstorm och rygg tillåter. Har kämpat som tusan för att försöka få tag på valla till de jädra skidorna, men överallt tittar expediterna mkt konstigt på mig när jag frågat om ”klister für Lang laufer-schien”. På ett ställe skrattade man och konstaterade att jag var den första på över fem år som frågat efter detta… Så jag fortsätter att glida mer bakåt än framåt på mina längdskidor. Sist (i förrgår) blev det någon sorts babmi-på-hal-is-skating, till omgivningens underhållning. Varken vackert eller snabbt, men troligen idiotiskt roligt att se på. Får se hur det går idag, men ich versuche i alla fall!

Ps: Vädret svänger snabbt här:

Soligt på After-Skin

Nu blir det sista kvällen med gänget!

Idag mår man som man förtjänar. Och då snackar jag inte baksmälla.

Ryggen har pallat rätt bra med skidåkning fyra dagar och lite längdskidor. Men dans till kl 03 blev för mkt. Vid trerycket kom ryggskottet och jag linkade hem. Fast, det var det värt, snacka om rolig kväll.

Skidåkningen idag blir dock lidande. Fast jag ska erkänna att hela gänget är rätt segt. Alla mår som vi förtjänar, och då är skidor kanske inte det mest optimala.

Jag säger bara en sak. Jag ska hänga upp och ned i ett dygn i sträck när jag kommer hem!!

Jag förtjänar tröst. Milka, världens godaste Alp-choklad…

14 rätter till middag.
Slå det om ni kan.

Onsdag kväll innebär stor fest i alpbyn, vare sig man vill eller inte. Middagen är avklarad uppe på berget, och mätt är bara förnamnet på känslan just nu. Kvällen har just börjat.

Efterrätterna…

Fyrverkeri och ”äventyrsshow” i skidbaken med Gluwein serverat, och snart väntar rodel nerför berget till efterfesten. Eller så tar man äggliften. Verkar smartare med tanke på att jag tvivlar på nykterheten hos rodelföraren…

Livet är med andra ord fortsatt svårt här nere i Serfaus;) Det enda problemet kan bli att komma upp för skidåkningen imorrn. Benen börjar för övrigt att bli rätt så möra efter fyra heldagars tung slalomåkning. Promenaden från huset till liften verkar bara längre och längre för varje morgon. Och jag ska erkänna att jag testade längdåkning i eftermiddags, så nu lär jag ju får problem att lyfta armarna också…

Alperna har verkligen det bästa av två världar. Skidåkning uppe på berget och sen sommarvärme nere i dalen… Kan någon vänligen påminna mig om varför man spenderar vintrarna i sverige, när man kan ha det så här?

På eftermiddagarna är det ibland lätt att glömma att man är på skidsemester!

Näsan har antagit en kräftröd färg. Läpparna är smått brända. Halsen är kritblek. Perfekt skidbränna med andra ord!

Ryggen har börjat klaga så smått. Bara fem dagars åkning kvar… Egentligen kan jag inte tänka mig någon aktivitet som är mer slitande på ett diskbråck än skidåkning: stötar, pareringar, gupp och en och annan vurpa. (Igår höll jag nästan på att trilla ner för ett stup från i princip stillastående…) Så jag hoppas i alla fall innerligt att ryggen håller några dagar till. Efter att ha rekat byn ytterligare har jag nämligen insett att det inte finns något annat att göra än att åka skidor. Och dricka öl i solen förstås…