Dagens tema är russinhud.

Varför blir man skrynklig av att vara i vattnet? Och varför är det så himla olika hur skrynklig man blir?

Igår spenderades ovanlig kort tid i bassängen. I och med ryggens mega-bakslag så har jag tagit det nästan löjligt lugnt de senaste dagarna. Det är iofs kanske inte så konstigt- jag måste ta det lugnt. Haltar nästan fram på dagarna. Det är otroligt frustrerande när en skada gör sig påmind hela tiden, och vardagen faktiskt påverkas. Jag kan inte sitta, inte stå, inte ligga, utan att det gör liiite ont… Värst är dock helt klart sittandet, vilket är uselt när man har föreläsningar hela dagarna…

I vattnet däremot, är jag smärtfri. Tyngdlösheten är härlig! Så därför blev det som sagt ett kort litet pass igår, med efterföljande stretch och lätt balansträning och aktivering för de djupa bålmusklerna… Nu är det verkligen ”back to basics” som gäller. Igen… (Sjukt långtråkigt!)

Men: under det korta vattenpasset blev jag skrynklig som aldrig förr. Vanligen blir jag inte alls så russinlik!

Russinhuden beror, som du kanske vet, på att elektrolythalten i poolvattnet är lägre jämfört med vätskan i kroppen. Därför dras vatten in från poolvattnet i huden, för att utjämna skillnaden. I saltvatten, som har mycket högre salthalt, antar jag att det blir mindre skrynkel?

Så vaför blev jag så ovanligt russik-aktig igår?! Är det min saltbalans det är fel på, eller poolens??

Att jag idag drabbats av smärt-återfall är kanske föga förvånande.

Jag får skylla mig själv efter alltför energiskt trampande på crosstrainer igår, har riktigt ont i ryggen idag. Att smärtan inte längre sitter i bäckenbotten, utan flyttat sig upp till ryggen (den egentliga källan till problemen) är kanske mer förvånande. Under dagen har ryggen känts mer och mer låst. Låsningen sitter långt ner i svanken och strålar ut mot vänster sida… Det ömmar, strålar och smärtar, men är  som sagt inte så sensationellt med tanke på min diagnos…

En mer sensationell ömhet är den jag har i höger näsborre.

Idag har vi studenter fått öva på diverse Öron-Näsa-Hals-undersökningar på varandra. Vi har undersökt öron och näsor, tittat på vaxproppar, näsmusslor och stämband…

Det som orsakat näs-ömheten är detta:

Näs-skopet…

Med hjälp av detta fantastiska, fiberoptiska instrument, kan man gå in genom näsan (pressa förbi diverse näsmusslor) och nå svalget uppifrån, för att kunna se stuplocket och stämbanden!

Mycket intressant, och bra att vi får veta exakt vad det är vi ska utsätta patienterna för. Och det var verkligen inte så farligt.Värre var det med den vanlig ”säg Aaaaaaah” pinnen på tungan… Det gällde att trycka ned hulk-reflexerna!

Tur att jag har annat att göra än tänka på skadan i ryggen. Annars skulle man väl säcka ihop fullständigt…

Om det inte får kallas intervaller, tycker jag minsann att det i alla fall borde räknas som fartlek. För det var ändå en lek med farten.

10*3min på crosstrainer, med 1min ”joggvila” har avklarats idag. (Inte mycket ont här inte!) Enda smärtan satt konstigt nog i knäna… Det var ganska jobbigt måste jag säga, inte löp-intervall-jobbigt, men pulsen var uppe över 180 i slutet!

Diskuterade sedan olika former av konditionsträning med en av alla dessa nya ”vänner” på gymet medan vi stretchade. Och vi var överens: ”ingenting går upp emot löpning” … Hur mycket man än pressar upp pulsen på den jädra crosstrainern så går det inte att bli så slut som man blir av ett stenhårt löp- intervallpass eller tröskelpass. Känslan av total utmattning i hela kroppen går för mig inte att uppnå på annat sätt. Hur länge man än trampar i den där jädra poolen så blir man inte lika stel och trött som efter ett långpass.

Jag saknar blodsmak, mjölksyra, den rivande känslan av kall luft i lungorna.

Men idag har jag i alla fall kört intervaller, och det var ett steg i rätt riktning.

…och helt plötsligt ver psykiatri och beroendekurserna avslutade. Just när man kommit in i det och blivit lite varm i kläderna var det dags att byta ämne. Fullständigt.

Från psykos till polyper.

Från: ”Berätta hur det känns… Hur tänker du? Vill du berätta lite mer?…” Till: ”Bara var tyst nu och gapa stort…”

Finns det egentligen två kurser som är mer olika än Psykiatri och Öron näsa hals?

Under hela utbildningen har man fått vänja sig mellan snabba kast mellan olika kurser. Tre veckor infektion, tre veckor hud, någon vecka på gasto, sedan lite geriatrik på det och sedan tenta. Men den här helomvändningen gjorde i alla fall mig rätt så förvirrad. Psykiatrins ”mjuka” helhetstänk kändes väldigt avlägset när man helt plötsligt suttit 8h i en skolbänk och tittat på näs-polyper…

Det nya studiematerialet var omfattande. Rätt tungt med tanke på att kursen varar mindre än två veckor…

Sådärja, nu har vi fått all grundutbildning rörande psykiatri. Dags att bli full-lärd i Öron Näsa Hals, på 11 dagar!

Vissa dagar känns det som att man går runt med en liten hinna av dimma runt sig. Grus i ögonen och bomull i öronen. Förmiddagen klarar man, med en rejäl dos koffein. Eftermiddagen däremot får man kämpa för att ens hålla styrfart.

Idag var e sån dag.

För lite sömn gör att jag kopplar ifrån och måste kämpa för att uppräthålla intellekt och social kapacitet. Efter lunch ville jag bara somna i skolbänken och på rasterna fick jag koncentrera mig för att orka hålla en konversation vid liv…

En sån här dag finns det bara EN sak som hjälper: Träning.

Träning är kanske det sista man har lust med när tröttheten är som tyngst, men det är just såna här dagar som man verkligen behöver den.

Jag var förskräckligt osugen, trött och frusen. Men att hoppa ner i det kalla vattnet i Västertorpshallen var precis vad jag behövde:)

Det var var dock otroligt skönt att inte ha någon som helst press på prestation just idag. Trampade runt och väckte kroppen i sakta mak. Sedan styrka och bastu med energiknippet Joh-Anna, och min trötthet var helt borta!

Lagom till att dagen är slut, är det inte typiskt?

Det har blivit mycket godis på sistone…

Kanske är det här framtiden utan löpning?;)

… så mycket jag bara kan! Och då menar jag inte att jag är ute på raggnings-runda. Här snackar vi inte romantiska middagar och skogspromenader. Nej, jag träningsdejtar.

För tillfället blir det förstås många pool-dates, men även en och annan bålstyrke-date i stretchrummet på gymet.

I avsaknad av löpargruppen kan det lätt bli ensamt på träningsfronten. Att trampa vatten kan vara riktigt långtåkigt i längden om man är ensam hela tiden. Men att ha sällskap i poolen är helt idealiskt. (Man blir aldrig så andfådd…)

Träningsdejter med vänner är det bästa sättet att umgås!

I en tid där man knappt har tid att träffa vännerna mellan skola, jobb, träning etc. är det helt idealiskt att få vännerna att komma och träna! Man förenar nytta med nöje och har tid att prata ut om allt mellan himmel och jord. Lite som under långpass.  (Kanske blir det lätt så när vänkretsen till stor del består av annat folk som gillar att träna…)

Att boka in tid med träningspartners gör också att man alltid kommer iväg. Man kan inte ställa in i sista stund, och det blir helt klart mycket roligare att åka iväg till träningen.

Fast det är tur att man har vänner som inte gillar att hänga på gymet lika mkt. Jag uppskattar minsann en traditionell kaffe-bulle-date också, eller ännu bättre, en glass-date!

привет друзьям

Eller: Hej, vänner (på ryska).

Jag har läst om det hos Ingmarie och Anneli, och är troligen sist i världen att blogga om att rödbetor är nyttiga, men here we go anyway!

Jag blev väldigt nyfiken på rödbetornas hälsofrämjande effekter när jag fick höra talas om att idrottsmän dricker rödbetsjuice för att öka sin fysiska prestation. Man kan säga att ryktet om rödbetsjuice färgar av sig lite överallt… (Sorry, dåligt skämt. Men har ni någon gång försökt skala en rödbeta utan att bli helt röd-rosa?)

Jag var i alla fall tvungen att ”Pub-Meda” (dvs söka i en medicinsk databas) efter lite vetenskapliga artiklar på ämnet, och studieresultaten verkar ganska enhälliga… Nitrater, som finns i juicen, sänker blodtrycket och ökar den maximala prestationen vid fysiskt arbete. Testerna visar att idrottsman som dricker ”beetroot juice” orkar cykla langre tid an de som ges placebo.. Blod-doping? Knappast. Men om lite rödbetjuice kan  sänka syreförbrukningen och öka prestationsförmågan, så varför inte testa?

Inte för att jag just för tillfället kräver några fysiska prestationer, men rödbetor är ju jäkligt gott också- till exempel i Borstj (rysk rödbetssoppa/gryta, med vitkål i) som vi hade till middag igår! För att göra rysslandstemat komplett hade man kanske behövt ”rysk standard-vodka”, men det var jag ganska glad att slippa…

Supergott, med en klick gräddfil och surdegsbröd till! Mer färgglad mat får man leta efter…

Med alla nitrater i kroppen hade jag säkerligen kunnat persa på milen idag;)

Förändring måste komma inifrån.

Det spelar ingen roll om andra tjatar, eller om man själv inser att man ”borde” ändra sig. Man måste vilja.

Just nu läser vi beroendekursen och en stor del av beroendevården handlar om att få patienterna att själva inse att de vill och kan förändras. Förutom praktik på olika beroendemottagningar och föreläsning om alkoholens effekter så har vi haft temadag om Motiverande Samtal eller ”Motivational Interviewing, MI” 

Motiverande samtal går ut på att undvika att ”moralisera”, för att istället ge utrymme för patienten att reflektera själv, och öka förändringsviljan hos patienten med små ”knep”. Under dagen fick vi själva ta upp något som vi skulle vilja förändra. I grupper om två studenter fick vi sedan försöka nysta i problemet, och kartlägga vår förändringsvilja…

Gissa vilket problem jag tog!

Sockerberoendet förstås.

Man fick bland annat utforska sin egen inställning till sitt problem med hjälp av ett så kallat ”Ambivalenskors”. På vänster sida i korset fyller man i positiva och negativa aspekter av sin livsstil/sitt missbruk: Om du inte förändrar dig, dvs ”Status Quo” (SQ) vad är det mest positiva? och det mest negativa? 

På höger sida får man istället skriva ned hur man tänker kring en eventuell förändring- vad finns det för negativa aspekter, och positiva? 

Det är förstås meningen att man med ambivalenskorset avslutar med de positiva sidorna av att göra sin förändring, och att man på så vis sår ett frö hos en ambivalent patient. Vågskålen ska alltså väga över för ”förändringssidan”…

Där satt jag alltså (tillsammans med en annan lika sockerberoende tjej i klassen) och skulle pränta ner de negativa sidorna av min sockerkonsumtion. Visst, det blev ett antal punkter på (-) sidan. Det lilla kruxet var bara att de inte riktigt räcker för att få vågskålen att tippa åt rätt håll.

Inte än i alla fall…

Men jag har i alla fall hittat verktyg för att kunna skära ner litegrand. Och att få en missbrukare att skära ner, det är minsann ingen förlust har vi fått lära oss!

Tio veckor har gått sedan Jari Ketola (någon sorts personlig tränare) drog igång ”Utmaningen Finn Formen” på facebook.

Upplägget var att träna EN övning per dag i tio veckor. Med en specifik övning för varje veckodag (Höftlyft, armhävningar, Utfallssteg, Dips, Sit-Ups, Ryggresningar och Tåhävningar). Första veckan var det 50 repetitioner som gällde, andra veckan var det 60 reps och därefter adderades 5reps per vecka.

Jag var mycket skeptisk till hur det här upplägget egentligen skulle funka. Jag frågade mig själv VEM som egentligen skulle få något ut av detta? Men jag har kört, enträget, i tio veckor. (Har ju inte så mycket annan träning för mig för tillfället.) Och nu är det dags att utvärdera resultaten i min egen, högst (o)vetenskapliga tioveckorstudie.

De ”utlovade resultaten” var:

• Bli Mega Stark & forma kroppen
• Få en Super kondition och starkt hjärta
• Bli naturligt rörlig & smidig
• Få en snygg Atletisk Kroppshållning

Jag har utgått ifrån att mina ben vid studiens början representerade en vältränad individ. Armarna däremot, fick representera en helt otränad person.

Och så här gick det:

En vältränad individ som bara kör dessa övningar, en gång i veckan, går inte direkt framåt i styrka. Jag som ändå var relativt vältränad i benen för tio veckor sedan, har nog (i och med skadan) blivit marginellt svagare i benen under den här tiden.  Dock tror jag att jag med hjälp av programmet underhållit benstyrkan något…

En helt otränad person  utvecklas så klart av all sorts träning. Det gjorde i alla fall mina armar! Jag har helt enkelt lärt mig att göra armhävningar, vilket är ett under. Men, precis som jag tänkte, är ökningen av reps alldeles för stor mellan veckorna. Plötsligt skulle jag liksom göra 80-85-90 armhävningar. Och gissa om jag fuskade… Ju fler armhävningar som stod på programmet, desto sämre genomförde jag dem, bara för att kunna klara allihopa. Fast, det är ju egentligen mitt eget fel…

Men ändå, kolla in!

Så, hur gick det med de utlovade resultaten?

• Bli Mega Stark & forma kroppen– Nja, megastark skulle jag knappast kalla det. Fast lite mer form på armarna har jag nog fått!
• Få en Super kondition och starkt hjärta -Nja, där var nog programmet fel.
• Bli naturligt rörlig & smidig – Hmmm, naturligt rörlig blir jag aldrig…
• Få en snygg Atletisk Kroppshållning -??? Atletisk kroppshållning skaffar jag mig på andra sätt än sit-ups…

Således kan jag i alla fall sammanfatta med att det på något sätt blivit en rutin det här med ”dagens övning” och jag tror ändå att de olika övningarna har gjort att jag bibehållit en viss generell styrka trots skadan. Och vad ska jag göra nu?

Börja om?