Tur att mitt hem praktiskt taget är en sjukgymnatisk klinik.

Dagens behandlingsprincip: TENS (Trankutan elektrisk nervstimulering)

Prinicpen går (lite förenklat) ut på att elektrisk nervstimulering i ett smärtande område ”konkurrerar ut” smärtsignalerna från vävnaden, då de olika nerverna ska passera in i ryggmärgen.  Teorin bakom TENS, ”Gate control theory” eller på svenska ”Portteorin”, säger att signaler från vanliga nervtrådar kan hämma smärtnerverna då de båda passerar in genom ryggmärgen. En otroligt intressant behandling, som hjälpt många med kronisk smärta.

Samma teori, med hämmande nervsignaler, gäller i princip för allt ifrån massage, till att ”gnugga på en armbåge man just slagit i” och att blåsa på tummen man bränt…

Troligen ingen mirakelkur. Men kanske lite smärtlindrande?

Jag hoppas i alla fall att de elektriska impulserna får igång lite extra blodcirkulation!

När det gäller självdiagnostik är nog depression den diagnos som ligger närmast till hand just nu.

Fick nämligen dåliga nyheter igår hos naprapaten. Bäckenet var rejält snett igen och han hade supersvårt att dra det på plats. (Han var tvungen att trycka ashårt på bäckenvingarna för att sedan dra massor i vänsterbenet.) Något är alltså riktigt fel med mitt bäcken, och han tror att det sitter i lederna mellan svanskotan och bäckenet. (Sacroiliacalederna). Ligamenten som spänner över leden fick sig en rejäl omgång och idag är det ömt!

Jag själv däremot, är mycket fundersam: Sacroiliacalederna är vanligen väldigt orörliga. Har knappt hört talas om att någon får problem där, utom patienter med Bechterews sjukdom och gravida med foglossning.

Kanske sitter problemet i att musklerna är superspända? I samtal med läkaren ikväll fick jag i alla fall reda på att det krävs ”enormt våld” för att subluxera sacroiliacalederna (dvs få dem att hoppa ur led) eftersom att de är väldigt starka.

Hur som helst. Detektivarbetet fortsätter. En ny läkartid är inbokad på måndag och en ny naprapattid på tisdag. Ett personligt råd från mig till dig: Bli inte skadad. Det är deprimerande, tidskrävande och dyrt!

Länge hade jag sett fram emot att komma ut på psykiatri-praktiken. Med spänd förväntan knackade jag på dörren till avdelningen på måndag morgon. Blev insläppt genom två ”sluss”-dörrar och blev tillsagd att se till att ingen smyger ut medan dörrarna är öppna.

Det är annorlunda från en ”vanlig” avdelning. Rutinerna är helt klart väldigt annorlunda, personalen är annorlunda, ronderna annorlunda och tempot är annorlunda.

Att sitta med på det första patientsamtalet var som att åter hamna på termin ett. Man kände sig malplacerad, okunnig och naiv, helt aningslös om hur man skulle bete sig. Får man titta på patienten?

Vår (jag har sällskap med en kandidatkompis) avdelning är specialiserad på personlighetsstörningar. Avdelningen är full av unga patienter med diagnosen borderline, (kallas också emotionellt instabil personlighet). En väldigt heterogen patientgrupp, där många har ett otroligt svängande känsloliv och ”svart eller vitt”-tänkande.  

Personalen har full koll på patienterna, som ofta får ångestattacker. Själv känner man sig rätt så ”lost”. Vi har blivit tillsagda av kursledningen att ”prata så mycket som möjligt med alla patienter”, för att lära oss av det de berättar. På våran avdelning kan man dock inte applicera detta, eftersom att behandlingen går ut på att patienterna inte ska få så mycket utrymme för ”utspel”…

Intressant. Men lite tråkigt att inte ha så mycket patientkontakt… Tror dock att jag lärt mig mer än jag anar om diagnosen borderline, och hur man på bästa sätt hanterar unga individer med självskadebeteende..

Tyvärr har jag inte riktigt kommit någon vart vad det gäller min egen psykiatriska diagnos. Har inte riktigt hittat något som stämmer ännu. Kanske en liten släng av cyklotymi? (humörsvängningar) Lite fobi kanske?

Eller rent ut av lite depression?

…och pratar strunt!

Sensaste dagarna har det blivit mycket wetwest, med sällskap!

Träningsformen är skonsam, ökar rörlighten och styrkan i benen och kan variera mellan väldigt ansträngande till rent återhämtande. Allt blir vad man gör det till- om man är lat kan man flyta fram och knappt röra en ”fena”. Trycker man på lite kan det till och med bli jobbigt för armarna. Närmare två timmar i fredags med Anja, en timme igår med Johanna och nu idag en 70min med Ingmarie och en kompis till henne, på Forsgrenska.

Jag vet att det är en klyscha- men tiden går verkligen så himla mkt fortare med sällskap. Det är nästan löjligt! Visst, samma fenomen gäller ju för löpning, men inte riktigt på samma uppenbara sätt. Fast det säger ju kanke sig själv, att springa runt, runt i en pool kan bli liiiite långtråkigt om man är ensam…

Dock är det faktiskt så, för mig i alla fall, att benen är rejält mycket tröttare (oftats) efter ett ”ensam-pass”i poolen. För mycket struntprat gör nog träningen lite mer nöjsam än jobbig. Man måste koncentrera sig för att hålla vattenlöpningstekniken rätt!

Men idag kändes det helt rätt med ett lugnt pass med trevligt sällskap- behövde rejält med uppmuntran efter ett totalt misslyckat löp-försök på förmiddagen, kom ungefär 2min innan jag fick stanna och gå hem. Bäckenbotten är rejält öm nu, skit!

Rejält med uppmuntran och glädjeämnen fick jag också senare på kvällen hemma hos Petra, där det bjöds på middag och födelsedagsfirande för Carro. Kände otroligt roligt att träffa de ”gamla löpartjejerna”, om man å lätt glider ifrån bara för att man inte kan träna ihop längre!

Fick rådet av tjejerna att fixa en tid för MR (magnetröntgen) av rygg och bäcken. För att ”få facit” på vad det egentligen är som är fel. Wetwest må vara roligt (eller iaf helt OK), men nu vill jag banne mig bli bra snart!

Tar en liten stund och sörjer att det inte blir någon Tjejmil i år. Den största ”sorgen” har nog redan kommit och gått i och med att jag för en månad sen insåg att skadan blev för långvarig och att det inte skulle bli något. Men jag kan inte hjälpa att jag känner mig lite tom idag.

-Tänk hur roligt det hade varit att få springa idag.Att få flyga fram på gatorna runt Djurgården, springa fort, möta hejande längs vägen, vänner på målrakan, slå personligt rekord. En underbart solig dag, med perfekt temperatur. Tänk vad glad jag hade varit.

Men sen inser jag att mina utopiska drömbilder kanske inte riktigt stämmer överens med verkligheten.

-Jag är/har varit lite ”förkyld” de senaste dagarna och hade nog nojjat otroligt mycket över om jag skulle starta eller ej. Jag hade varit extremt orolig över hälsan och prestationsförmågan och hade säkerligen haft stora kval. För att inte tala om hur nervös jag hade varit för själva loppet i allmänhet.

Vad är väl en bal på slottet? (Eller 10km på Djurgåden?)

-Säkert döjobbig och plågsam, full av mjölksyra, och alldeles underbar.

Så jag sörjer en stund framför inslagen på nyhetsmorgon. Sedan rycker jag upp mig, drar på mig träningskläderna och sticker till Västertorpshallen för att träffa Johanna. En av de fantastiska tjejer i min omgivning som ställer upp och alternativtränar trots att hon själv är i löpdugligt skick:)

Och jag är inte bitter;) Lycka till alla tjejer som springer idag! (Lite speciellt Joh-Anna och Annica…)

Japp, det handlar om det första försöket. De första stapplande löpstegen.

3 gånger 1 minut. 1 min långsam jogg på ett löpband, varvat med 1 min promenad. Totalt ca 500m.

Det är en lång bit kvar, men jag håller tummarna på fortsatt smärtfrihet. Vi får se hur bäckenet reagerar!

Ny dag, nya möjligheter.

Det är ganska svårt att glädjas över detta när man vaknar tröttare än tröttast och famlar efter väckarklockan.

Ny dag, nya upplevelser.

Ibland känns det svårt att uppmärksamma de nya upplevelserna bland vardagens kavalkad av inrutade vanor.

Äta frukost, gå till bussen, åka tunnelbana, skynda, skynda, sitta i skolbänken och kämpa mot tröttheten. (Just idag var tröttheten överväldigande på grund av usel sömn de senaste nätterna.)

Ny dag, nya lärdomar.

Det stämmer väldigt väl i alla fall! Utbrändhet, ångest, tvångstankar och psykos. En härlig mix av diagnoser, bara att insupa kunskaperna (bara man håller sig vaken).

Men egentligen var det först efter skolan som de nya upplevelserna började på riktigt. Styrde kosan mot Medborgarplatsen för wetwest på ett nytt badhus: Forsgrenska, tillsammans med Ingmarie förstås. Vilket härligt bad! Måste säga att det faktiskt kändes lite lyxigt och härligt annorlunda med miljöombyte. Och centralt ligger det:) Dagen till ära var jag iklädd en ny sportbikini! Det var på tiden kan jag jag säga, min förra hade inte många intakta elastiska trådar kvar, den var lika spänstig som en söndertvättad hösäck…

Men trevligast av allt var förstås sällskapet och jag lämnade badhuset betydligt piggare än jag var innan. Som vanligt piggnar man till av träning. Tänk om jag kunde vara så här pigg imorgon bitti när klockan ringer?

Idag var jag minsann förnuftig.

Efter att ha vaknat något mörbultad av naprapatens omgång, kånkat på kånken till och från skolan, suttit en hel dag i skolbänken och sedan anlänt till gymet alldeles för sent för min smak, valde jag att avstå löpbandet trots att bäckenet kändes OK.

Jag ville hellre leva i tron att skadan nog är på väg att bli bättre, än riskera att få mina föreställningar krossade där på bandet. Bättre att få behålla den optimistiska känslan och låta bäckenbotten vila lite till…  Insåg också att löpband troligen inte är det allra smartaste för en öm bäckenbotten.

Körde istället ett ganska tufft crosstrainerpass, 2*20min tröskel, med medelpuls på 170 och 178. Benen var möra efteråt, men 75 höftlyft klarades av ändå. Utan smärta.

Så jag lever kvar med min lilla vanföreställning om att jag egentligen visst kan springa.

Fast, värre vanföreställningar finns det ju, det har jag fått lära mig. Psykiatri-kursen började idag och jag måste säga att det är otroligt intressant. På dagens schema stod både depression, schizofreni och psykoser. Fick mig en rad ”aha”-upplevelser och tankeställare under dagen.

”Hur skulle du reagera om du hörde någon tala utanför fönstret, men när du tittade ut så stod ingen där? Det är klart att du skulle börja titta bakom gardinerna”.

Hallucination är väldigt intressant. Det är svindlande att försöka föreställa sig hur man skulle reagera om man själv var tvungen att tvivla på sina sinnesintryck.  Min lilla vanföreställning är tämligen snäll med andra ord. Ingen psykos här inte!

Inser att jag inom kort kommer att att börja diagnosticera både mig själv och omgivningen med diverse psykiatriska syndrom…

Blev igår erbjuden en startplats för att sprin Tjejmilen. Mitt älskade favoritlopp. Det egentliga (ursprungliga) säsongsmålet för mig i år, som jag ju sörjt att jag inte kan springa.

Jag blev otroligt lockad. Har varit betydligt bättre i bäckenbotten och rygg den senaste veckan. Inte vågat testa löpning ännu, vill inte få ett bakslag slängt i ansiktet. Men jag började att fundera: Visst skulle jag ju säkert kunna ta mig genom en mil på hyfsad tid? Kanske klara under 40min ändå? 

Optimisten inom mig säger: Om jag testar springa imorrn och det går bra, kanske man ska testa? Sen kan man oroa sig om följderna efteråt!

Den sansade realisten mig säger: Även om du mot förmodan skulle vara smärtfri skulle det vara idiotiskt att tävla på 10km. Det är inte värt att hamna på ruta ett igen!

Suck. Jag VILL. Jag vill även springa Hälsoloppet som går av stapeln imorrnkväll bakom Huddinge Sjukhus, arrangerat av hemmaklubben huddinge. Loppet är flackt och lätt, chans till en bra tid. Det var på den banan jag första gången jag sprang sub20 på 5km.

Men ärligt, vem är det jag försöker lura? 

Det finns ändå viss orsak till optimism. Ett nytt besök hos naprapaten ikväll visade i alla fall goda nyheter: Bäckenet var betydligt mindre snett än sist och ”triggerpunkterna” i bäckenbotten var inte alls lika ilskna.

Fick instruktioner om mer stretch för höftböjaren som var spänd som en bågsträng, samt att tänja ut insida lår och rumpa. (Det är lite pinsamt hur lat jag varit med stretchen på sistone, fast jag vet att jag verkligen borde skärpa mig…)

Om jag inte har någon smärta alls imorrn under dagen kaaanske jag vågar mig på lite lätt jogg på löpbandet imorrn, så får vi se hur det går. Men ett millopp känns just nu väldigt avlägset…

Från hav till sjö. Från salt till kallt.

Från njutbar wetwest i ett ljummet, turkost medelhav till panikartat trampande i en isande kall långsjö på mindre än ett dygn. Det kallar jag abrupt uppvaknande.

Kalla mig crazy, men jag var bara tvungen att pröva. Iklädd illblå ”sverige-löpartights” (för lite extra isolering) promenerade jag ner till sjön och hoppade i. Byxorna, en del av Ljusruset-priset från i våras, var helt oanvända fram till igår. De och löplabbetstrumporna värmde faktiskt ritigt bra i vattnet. Ben och fötter höll sig helt varma (även med hjälp av ganska frenetiskt trampande) det var armarna som fick lida. I ärlighetens namn så frös jag inte så mycket, då hade jag aldrig orkat vara i en hel timme. Men särskilt behagligt var det inte.

Menmen- byxorna är i alla fall invigda! Har verkligen inte vågat använda dem i löparspåren. Känns det inte lite för kaxigt liksom? ”Hej jag är med i landslaget” Speciellt med tanke på att de förvärvats genom vinst i ett litet plojj-lopp i Älvsjöskogen.

Nåväl. Nu har jag upplevt långsjöns kalla vatten och kommit fram till att jag blivit bortskämd i spanien. Tror inte att det blir fler utomhuspass med wetwesten iår…