Jag andas in. Andas ut.
Drar fram en proteinbar, och dimper ner på dem hårda träbänken. Aldrig har er träbänk tidigare känts så skön. Helst hade jag velat lägga mig på den.
Av med de svettiga jobbskorna. Upp med fötterna, ned med axlarna. Fram med chokladen.
En och en halv vecka har gått av anestesiplaceringen. Narkosen. Två dagar kvar. Man sitter inte ned så mkt på narkosen. Nej, man springer hit och dit, söver, väcker, bedövar, oxygenerar. Häller i sig kaffe stående. Och AT-läkaren hänger efter som en svans, gör ett litet ingripande när hon får chansen, och springer sedan vidare. Efter.
Det är väldigt lärorikt, och hela ATn är faktiskt en enorm ynnest. Men. Jag är så enormt trött. Det är på något sätt påfrestande, det här med att inte riktigt höra hemma någonstans, att byta arbetsplats vareviga vecka. Men jag härdar ut, och längtar efter en god natts sömn:)
Så det finns omklädningsrum som inte har något alls med träning att göra 😉 Skämt åsido, jag har svårt att sätta mig in i hur det känns men kan ändå ana jobbigheten i att alltid vara ny och inte helt hemma på vad som står på/förväntas av en. När det är över får du välja. Och om några år är du den där duktiga specialisten som AT-läkare hänger efter.
Kämpa på! Förstår att det måste vara väldigt jobbigt att komma till nya ställen, människor och rutiner varenda vecka! Kram