…smälter isarna. Och sakta sakta har ryggen blivit bättre efter bakslaget.
Is blir vatten. Asfalten blottas.
Är det dock inte lite typiskt: det sista som smälter är alltid motionsspåren. Alla grus och skogsstigar är fortfarande livsfarligt snorhala. Jag längtar efter lerig löpning. Så fort isen är borta och ryggen är helt bra igen.
De senaste dagarna har dock jag spenderat till stor del i soffan. Migrän och förkylning. Idag däremot blev det lite av varje på träningsfronten. Ett besök till simhallen och jag fick till följande:
50min cykling, varav 20min i något form av tröskeltempo.
20min simning (i väntan på wetvest-sällskap)
Och till sist vattenlöpning, ca 40min.
Tyvärr visade det sig att det tilltänkta wetvest-sällskapet Anneli fått förhinder. Istället råkade jag dock hitta en annan skadad löparetjej att babbla med under passet. Att ha på sig likadana blå flytbälten är en typiskt bra ice-breaker…
Hoppas hur som helst att tränandet inte försämrar någon förkylning, speciellt med tanke på att hela helgen kommer att spendera jobbandes på Akuten.Wish me luck!
Och sakta sakta tar jag mig igenom AT…
Hoppas du mår bättre.
Och skönt att ryggen går åt rätt håll. Det där med is på motionsslingor har väl att göra med att vi ”vinternördar” springar/åker skidor där även när det är snö och packar snön sådär ”bra”…… 😉
Haha men exakt, trampningen måste vara typ den ultimata formen av packning, för jäklar vad tid det tar!! x)
Ibland känns det lyxigt att bo i Skåne och bara behöva uthärda fyra isiga dagar per år. Resten barmark, underbart! Å andra sidan kan jag sakna snön helt våldsamt till jul och när alla åker längdskidor. Tänk om man kunde få välja underlag själv från dag till dag