Tokstollen är i farten.

Ibland måste man förnya sig för att finna träningsinspiration. Hålla sig motiverad. Kanske kommer jag på grund av min rygg aldrig att kunna springa precis så mkt som jag vill. Därför har jag funderat på att ta ett nytt grepp. Prova triathlon.

Jag kontaktade således… 

…och frågade om man fick komma och provträna. ”Det är bara att komma!” fick jag till svar. Så det gjorde jag.

Rätt så nervöst egentligen. En hop med vältränade människor är de, de där triathleterna. Hur skulle jag nånsin kunna hänga med den? Jag såg framför mig en drunknande Lisa på ett simpass, eller en ifråncyklad stackare i Nynäshamn under ett cykelpass. Därför bestämde jag mig för att ett öppet spinningpass var det bästa prov-alternativet. Att cykelpasset sedan var 2,5-3h långt, det bortsåg jag ifrån…

Så imorse pallrade jag mig upp och iväg mot Friskis och Svettis Lindhagen, där passet skulle hållas. Med blöjbyxorna i högsta hugg, och en energibar nerpackad. Trevliga människor i tighta cykeltrikåer mötte mig i den arla morgonstunden. Iskallt ute, desto varmare inne.

Salen var fullsatt, kanske inte så konstigt med tanke på utomhus-temperaturen. När ledaren (en gammal klasskompis från läkarprogrammet) började beskriva passets fyra block av intervaller höll jag på att storkna. Det blev svettigt, och både rumpa och axlar ömmade rejält ett tag. Men jag klarade det. Och mellan blocken var det faktiskt ganska långa pauser, där man hann fylla på vattenflaskor och energi. Måste faktiskt erkänna att jag maskade liiiitegrand, man kan ju inte bränna på totalt när man inte har någon aning om vad man ger sig in på! 

Det finns förstår inte så mkt utrymme att småprata så mkt då man kör spinning, men jag hann byta några ord med cykelgrannen och några tjejer efter passet. Jag är faktiskt lite sugen på att våga mig på att testa ett simpass också…

Efteråt. Mör. Matt.

Att ta sig uppför de stillastående tunnelbanorna vid Slussen var INTE en piece of cake.