Ooops. Det är när bekräftelsemejlet dimper ner i inkorgen som jag faktiskt inser: – Jag är anmäld till ett triathlon.
Ibland är det faktiskt lika bra att slå till, göra slag i saken, just do it. Och sedan börja tänka efteråt. Nu är vi i alla fall anmälda, jag och en vän. I sprintdistans.
Så nu kan man börja tänka. Hur fasen fungerar ett triathlon? Simmar man i löpkläder? Springer man i våtdräkt? Eller riskerar man åtlöjet av att råka slita av sig alla kläder när man försöker åma sig ur våtdräkten springandes?…
Wohoooo! Heja dig! Du kommer rocka!
Jag bokar genast in – tänker detaljstudera hur du gör
Från åskådarplats alltså!
Åh vad häftigt!!!
Tyvärr kan jag inte svara på frågorna. Förmodligen hade jag (också) stått där utan kläder i desperation över vad jag ska göra… Hehe! 😉
Kram M
Hehehe,
Ingmarie: hoppas att jag tar mig igenom iaf;)
Anneli: Ojoj! Hehe. Nu blev jag nervös nästan!
Malin: haha!! Jag måste nog öva någon gång utan publik tror jag:)
Åh vad kul! Jag körde Lidingö triathlon för ett par år sedan och det var superroligt. Sen blev Torkels mountainbike stulen och då kom jag av mig… Egentligen är triathlon ”min” sport men vi har ingen bil och då blir det så meckigt att transportera cykeln. Så lat är jag.