Temadag mänskliga rättigheter och vård till ”papperslösa” idag.

Som läkare har man mer att fundera på än att diagnosticera, bota och hjälpa patienter. Man måste tänka på ekonomin också. För mig var det lite av en chock när det ekonomiska perspektivet först lyftes inom utbildningen. Jag blev förvånad över hur mycket allt sjukvårdsarbete i praktiken är kopplat till sparkrav och nedskärningar. Nu har jag däremot vant mig: man ska vara sparsam, och eventuellt inte utreda med Datortomografi om det finns andra möjligheter att ställa diagnos…

Vård av asylsökande och de som fått avslag på sin asylansökan, de papperslösa, är ett annat område inom sjukvården som väcker debatt och förvåning. Sverige är ett föregångsland när det gäller bistånd till U-länder. Men vi är inte lika bra när det gäller att följa de mänskliga rättigheterna (vi själva skrivit under!) i vårt eget land. Här kan svårt sjuka gravida bli avvisade på mödravårdcentralen för att de inte har svenskt personnummer. Papperslösa som inte har råd nekas livsnödvändiga mediciner, om de ens vågar sig in till sjukhuset…

Själv har jag gjort MR tre gånger. Alla tre gånger har det handlat om idrottsskador (fot, knä, rygg). Jag har alla tre gånger varit ledsen för att jag inte kunnat springa, och tyckt att skadan varit otroligt jobbig. Så här i efterhand inser jag hur tur jag haft, som fått skattesubventionerade röntgenundersökningar, som jag bara betalat några hundralappar för.

För mig är det förstås otroligt trist att vara skadad. Men med lite perspektiv så inser man att man har det ganska bra… Och om jag blir sjuk, så har jag tillgång till vård. En mänsklig rättighet, som borde vara självklar för alla, vare sig man har svenskt personnummer eller ej.