Det finns tydligen ett Mosebacke även i Gällivare:

Så när Stockholmsabstinensen blir för svår får jag helt enkelt sätta mig här och krama mitt SL-kort.

Men ärligt talat. Just nu känner jag ingen abstinens. Innan jag åkte hit upp trodde jag verkligen att jag skulle längta hem, och räkna dagarna till min ”Sthlms-weekend”. Men nu har jag snart jobbat i tre veckor, och det känns som att hemresan till helgen kommer väldigt plötsligt! Missförstå mig rätt, jag ser verkligen fram emot att komma hem och umgås med allihopa, men helgen kommer inte som den räddning i nöden som jag trodde att den skulle göra…

Summan av det hela är alltså: Jag trivs. Förvånansvärt bra.

Däremot har jag idag troligen lyckats göra mitt första rejäla misstag nere på akuten. Det hela involverar bl.a. ett brutet lillfinger som stod rakt ut, oklara besked från en oengagerad ortopedöverläkare och en förvirrande röntgenbild. Blev kvar en extra timme på kvällen för att få fingret på plats. Ångesten slog till rejält på cykeln på hemvägen. Hur mycket skada hade jag egentligen åsamkat den stackars patienten?!

Men ärligt talat, jag blev verkligen lämnad i sticket. Det ÄR inte mitt ansvar om den där frakturen är helt sned fortfarande. Läkaren tog besluten och jag och underläkarkollegan gjorde vårt bästa. Jag har ändå en känsla av att jag kommer att ha svårt att sova inatt. Bävar för att få skämmas under röntgenronden imorrn bitti…