Kärt återseende

Det var länge sedan sist…

…jag rastade wetwesten!

Jag vet inte hur många timmar jag spenderat i poolen med min kära blå dyna runt magen. För nåt år sen, när jag hade löparknä, tror jag att jag wetwestade typ varje dag (ok, kanske 5/vecka) i ett halvår. (Johanna var mitt trogna sällskap!)

Tråkigt? Att stampa vatten, runt, runt, i djupa delen av bassängen kanske inte verkar så lockande. Men tro det eller ej- jag fortsatte faktiskt efter att knät blivit bättre, och jag har faktiskt kört wetwest varje vecka sen dess… Tills för några månader sen då jag ramlade i skogen och fick ont av vattentrampet (då känns det ju sjukt meningslöst som ”prehab”..

. Har varit otroligt skonad från skavanker sedan knät blev bra efter vurpan, men i helgen kändes både en hälsena och ett knä. Och idag, när jag ”tvingades” ner i poolen insåg jag att jag faktiskt saknat det lite!

När man väl kommit i poolen (Hurvaligen, det tar emot att hoppa i det iskalla vattnet!) så är det ganska trevligt. Men, det är trots allt mycket roligare med sällskap… Tiden gick lite snabbare när vatten-jympa-musiken började dunka:) Och tro mig- vattenjympa-folket var tom konstigare än jag! De lekte med Gymstick-Aqua (pinnar med snören på) så jag kände mig inte helt utstirrad…

Några andra återseenden (inte lika kära) som jag gjort idag är:

Rörelseapparatens Anatomi– Shit pommes frites. Ortopedi= Massor av ben med olika namn…

– Life-Support. Att dricka kaffe och ÄTA sockerbitar är ibland enda sättet att hålla sig vaken (tex i ett mörkt röntgenrum). Vi kallar det Life-Support.

Imorrn blir det Ortopediska operationer hela dagen, och eventuellt träning i hallen, om hälsenan vill vara med på det:)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *