Varje dag har sina toppar och dalar.

Den här tisdagen domineras dock av två ”nederlag”. Två gånger idag har jag gett upp…

Idag var jag placerad på Ortopedens Operationsavdelning. På Ortopediska operationer röntgar man väldigt ofta, för att kontrollera att skruvar, stift och dyl ligger rätt. Det innebär att man måste skydda sig mot strålning, med tunga blykläder. Det känns i benen efter några timmar! Första operationen, en handled, gick fort och smidigt. Den andra däremot, innan lunch, tog låååång tid. Läkaren skruvade och bankade i den splittrade armbågen, och det var jätteintressant. Men vid halv 2 kände jag blodsockret sjunka under fotknölarna. Och jag erkände mig själv besegrad, gav upp och tog lunch… Orkade inte ens gå på nån mer OP på e.m utan satt och pluggade istället…

De ser kanske tunna och fina ut, men jädrar vad tunga de är, röntgenkläderna!

Sen på kvällen funderade jag på inomhusträning- en Olga-variant i hallen. Jag var dock otroligt ovillig och fastnade i soffan. Tyckte att det kändes onödigt att pallra mig hela vägen dit med en halvöm hälsena. När jag tillslut masade mig ut och började jogga mot hallen fick jag än en gång se mig själv besegrad- hälsenan gjorde ont. Det var som att hela mitt medvetande fanns i den där jäkla senan… Och jag vände efter 20 min. Så det blev ingen hall-träning! Kände att banträning inte riktigt är optimalt för en ömmande hälsena… Istället joggade jag hemåt i iskylan, ca 60 min blev det. Och självklart kändes hälsenan bättre så fort jag vänt hemåt. Ironi!

Jag brukar inte ge upp. Men idag blev det två gånger…

Fast kanske kan man tänka att jag varit förnuftig? Att jag för en gångs skull ”Lyssnat på min kropp”, (som det så fint heter) och tagit rätt beslut? Man vet aldrig! Men just nu känner jag mig ändå ganska nöjd med läget…:)