Idag var dagen då jag hade planerat allt, så himla bra.

Jag skulle åka till Solna, ha Onkologiundervisning till kl 16.00. Sedan gå på spinning på Friskis i stan. Därefter möta upp Petter och äta middag i stan. Trevligt, väl-timat, fantastiskt lugnt och harmoniskt.

Host. I teorin. I själva verket skulle dagens eskapader bringa allt annat är harmoni…

Dagen började med 25 minuters frysning i väntan på bussen som inte kom. Inte helt optimalt, men jag klagade inte alltför mycket.

Efter skolan däremot, när det efterlängtade spinningpasset skulle avverkas, körde allt ihop sig.

TID är en bristvara. TID betyder väldigt mycket i min vardag. Vi fick sluta tidigare, så jag tog mig till Friskis Sveavägen, satt lugnt och väntade ca 30 min för att köpa en biljett (måste köpas exakt 1h innan passet för att man ska få plats). När jag, glad i hågen, skulle köpa biljetten- var Plånboken borta. Fick ett litet nervöst sammanbrott vid receptionen. Öste ur hela väskans innehåll på golvet, ringde hem, ringde syrran, ”är plånboken hemma!?” . Paniken växte så smått. Insåg även att: ingen plånbok–> ingen träning.

Jag blev besviken.

Hade sett fram emot att få unna mig ett spinningpass, eftersom att jag tycker att det är så roligt!

Jag blev arg.

Arg på min egen klantighet. Hur kan man glömma plånboken när man VET att man ska betala för att träna?

Arg för att jag slösat typ 45min av min tid inne på friskis. Och nu var jag ju ändå ”tvungen” att åka till västertorpshallen och träna istället (där har jag ju gymkortet.) Jag som timat så bra för att matcha med Petters jobb. Någon sorts sympatisk reaktion startade i kroppen på mig- stresspåslag på hög nivå… Gnisslade tänder och frustade av irritation när jag skyndade mig mot t-banan för att ta mig söderut. Tunnelseende är aldrig bra.

Jag var så irriterad och arg på mig själv att jag: satte mig på tåget åt fel håll!

VA? När senast gjorde jag något så onödigt och idiotiskt. HURRA: där slösade jag ytterligare en kvart. Gissa om jag blev glad?! Not. Jag höll på att sjunka genom jorden. Hjärtklappning i bröstet av surhet. Rök ur näsborrarna av ilska.

Ibland reagerar kroppen så konstigt. Jag som brukar vara lugn som en filbunke (ok, oftast) fick alltså totalt psyk-bryt idag över något så trivialt som en timme slösad tid och en inställd träning. Men för mig betydde just detta otroligt mycket idag, (och kanske tröttheten är en bidragande faktor…) Jag irriterade mig så sjukt mycket över att jag kunde struntat i att åka till Friskis, utan åkt och utnyttjat min lediga tid liiite bättre direkt.

Men jag tog mig till ”hemma-gymet” tillslut i alla fall. Efter ett bra pass på crosstrainer (med lite inspiration av Ingmaries intervallserie 3x 2,3,4 min) var jag helt plötsligt en annan människa. Glad, trevlig, harmonisk. Inte eldsprutande drake längre… Att Petter sedan bjöd på middag och ETT KILO lösgodis gjorde inte fredagkvällen sämre direkt;)…

Tänk vad lite träning och godis kan göra!