Ibland känns det som att man lever ”lite på gränsen”.
Nu pratar jag inte om nån häftig, extraordinär, spännande gräns, utan snarare om gränsen för vad kroppen i längden orkar med. Mitt liv innehåller inte några speciella ansträngande moment. Springer inte ultra-marathon, jobbar inte dygn i sträck.
Men, allt man gör, sammantaget, gör att kroppen slits. Mycket skola, ganska mycket (och tidvis även hård) träning, en del jourer, lite jobb på det och så ett socialt liv som ska passa in i ekvationen…
Vare sig det gäller utbildning eller idrott så vill man utvecklas, och helst få mätbara resultat.
Ett talande exempel är elitidrott. Få förstår nog hur hårt många, exempelvis marathonlöpare, tränar. (Dvs INTE jag) För att bli bättre måste man pressa sig till exakt rätt gräns för att utvecklas maximalt. Det är en fin balansgång. Träna hårdast av alla, utan att bli övertränad och bryta ner sig helt… Inte för att jag sysslar med elitidrott. För att bli bäst krävs otroligt mycket hårdare träning än vad jag sysslar med. MEN- om jag ens skulle försöka trappa upp till ex klubbkompisen Kajsas nivå, skulle jag braka ihop fullständigt på mindre än en vecka…
Så- jag håller mig till ”min gräns”. . . Jag kämpar på i skolan, tränar och socialiserar, och så länge jag sover och äter bra så fungerar allt utmärkt- ekvationen går ihop. MEN, (och det är här gränsen kommer in i ekvationen), så fort jag slarvar så märks det.
I veckan (med anestesiplaceringen) blev det 2h för lite sömn, varje natt. Sedan spex-kväll i onsdags på det, (som var superroligt, men oj så trött jag var på torsdagen!) och så ljusruset på torsdagkvällen. Därefter halsont. Typiskt. En kombination av virus, pollen-chock och ansträngda luftrör från loppet och sömnbrist tror jag var bovarna och då fungerar varken träning eller socialt liv…
SÖMN. Så underbart, men så svårt att få till ibland. Varför prioriterar man inte sömnen högre, när den är så vital för våra funktioner? (inklusive immunförsvaret…) Visst blir man sjuk ibland, trots att man sovit ordentligt. Men hjälp, jag märker så fort jag inte sovit att jag får ont nånstans eller blir krasslig…
Nu har jag sovit ikapp en del, och mår genast bättre. Igår orkade jag mot alla odds pallra mig iväg på Petters Examensfest ”Galax-Öl” på KTH. Hade ju tagit ledigt från jobbet för att kunna gå, och en ond hals kunde inte stoppa mig. Det var en supetrevlig kväll och jag piggnade förstås till:) Middag och sedan fullt hus på eftersläppet. Vilken succé! Vilken tur att jag hunnit sova under dagen;)
Nu är det i alla fall Påsklov. Två jourer att gå under veckan, annars ledigt! Och då blir det betydligt lättare att hålla sig ”på rätt sida om gränsen…” Och kanske blir det en riktig skogs-tur i solen snart?
ja det är verkligen knepigt det där och stressorken (för det är ju en slags stress det handlar om) blir inte direkt bättre med åren… Men man lär sig. Prioriterar om helt enkelt. Ibland glömmer man ( du vet under de där ”odödlighetsperioderna”) och trillar ner i något litet dike. Men det är bara att skrapa knäna och traska vidare.
Jag förstår precis vad du menar. Jag kan slarva med mycket, väldigt mycket!! Jobba mycket, stressa på jobbet, både positiv och negativ stress. Slarva med maten går också bra. MEN så fort jag slarvar med sömnen så kommer förkylningar och elände direkt!! Har ingen tålighet alls mot dålig eller för lite sömn. Tur att jag har ett jobb där jag kan flexa rätt mycket, det har räddat mig många gånger!!
Tur att man kan sova ikapp ibland!
carina: Flextid låter underbart! Jag är lite orolig för hur det kommer bli när man börjar jobba på riktigt… Nu som student KAN man ju stanna hemma om man känner att man måste:)
ingmarie: Ja usch. Det gäller ju att hejda sig innan man springer rakt in i väggen! Än så länge går det hyfsat, men jag har ju inte ens fått examen;)