Ojdå.

Jag hade visst anmält mig till Landstingsmästerskapet i Terräng. 18e maj var det: Idag med andra ord! Något oförberedd för lopp, inte så jättesugen. Trött och seg i benen efter träningen igår. Men:

-Man kan ju inte bryta en treårig tradition, som dessutom är mycket trevlig!

Trots sega ben styrdes alltså kosan mot stadion ikväll, där det skulle springas 6,5km i Lill-Jans skogens kuperade spår. Efter något panikartad start (lyckades tappa bort det lilla ”chipet” för tidtagning som man har runt fingret, och fick ett nytt ca 30s innan start) så gick det ganska bra.

Konkurrensen var inte direkt hård. Vinnaren från förra året var inte där, och efter 500m låg jag i ledning bland damerna. Loppet gick två varv i motionsspåret, vilket betydde TVÅ ggr uppför den h*vetiska backen bakom KTH-hallen. (Något mör andra gången!) Men trots otroligt sega ben uppför backen tänkte jag: för fasen. Jag bryr mig inte om vilken tid jag får. Bara jag vinner. Tjejen som ligger 300m efter ska INTE få komma ikapp. Sen bryr jag mig inte om hur det går.

Och hon kom inte förbi:)

Fick två biobiljetter, en medalj för Stockholms LM-terräng, och en plakett för ”Sverige-LM” som tydligen också gått av stapeln samtidigt. (Jag märkte dock ingen som inte kom från stockholm.)

Jag har verkligen en förmåga att välja RÄTT lopp! (Förutom kommande söndag.) Hehe. Man börjar nästan få smak på det här med att vinna saker. Det är ju onekligen ganska roligt. Jag som aldrig har brytt mig ett dugg om placering, utan bara tävlat mot mig själv, har insett att det är ganska kul att vara först…