Ibland orkar man inte själv.

Då är det fantastiskt att kunna åka till träningen, och höra: ”Det här ska vi göra idag, kom igen nu kör vi”. Ingen tid att fundera så mycket.

Igår var en sån där dag när jag helt enkelt inte hade någon lust/inspiration att ge mig ut. Trots ledig dag sköt jag upp träningen timme efter timme. Satt istället och åt princesstårta, kladdkaka, glass, matrester (från studenten) och kände mig SEG.

Bestäde mig tillslut att testa en ”torsdagsträning” på Källbrink för att komma iväg överhuvudtaget.

4*1750m (i terrängspåret) stod på programmet.

Torsdagarna har alltid lite sämre uppslutning än tisdagarnas kortare banintervaller. Tre personer var vi där, varav de övriga (herrarna) är betydligt löpstarkare än jag. Men sällskap är ändå guld! Och jag hade aldrig orkat köra så hårt ensam

Gjorde dock en riktigt dålig träning i måga avseenden:

Kutade iväg som en tok med herrarna på den första intervallen. Mjölksyran slog till i uppförsbackarna och jag hann reflektera över att: Det här är INTE mitt tröskeltempo… Lite under 4min/tempo blev det i den kuperade banan, och kom in på 7.25. Efter 90sek vila var jag inte återhämtad, och jag tappade sedan 10sek per intervall. Alltså- riktigt dåligt upplägg egentligen och de stackars benen hade inte mycket att säga till om när de ville stanna efter 2 omgångar…

Skönt sedan att kunna ta bilen hem efter 4 jobbiga intervaller!

Vädret är ju också helt underbart- kvällen spenderades på verandan med ett glas vin och ytterligare lite bufférester tillsammans med Petter.  Det är bara att lapa i sig solljuset medan man kan!