Tyvärr inte tillbaka i löparskorna, utan tillbaka i Västertorpshallen.
Nu får personalen i hallen återigen vänja sig att se mitt tryne var och varannan dag igen. Englansvistelsen är slut, och jag måste ju erkänna att jag hänger en del i träningshallen. Igår blev det ett långt (lugnt) wetwestpass på 95min (nästan rekord för mig) medan de simmande gubbarna och tanterna kom och gick… Och idag återinvigde jag crosstrainern (den utan ”armar”) och körde lite intervaller 3* (2,3,4min) med en minuts vila mellan. Inspirerad av en viss Ingmarie!
Återkomst till Sverige betyder inte bara återgång till normala träningsrutiner utan även en del arbete. Imorgon väntar artikelmöte och förhoppningsvis också en kortisonspruta i ryggen. Handledaren har skrivit ut ett recept på en sådan som jag ska ta med mig.
Hurvaligen, en spruta i ryggraden. Kanske inte det roligaste man kan tänka sig.
Men jag ser fram emot det, eftersom jag hoppas, hoppas, hoppas på förbättring!
Jag har sedan några år tillbaka använt crosstrainern ”utan armar” i rehabiliteringssyfte vid diverse skador (ofta orsakade pga tjurskallighet) och hade vid ett tilfälle en sjukgymnast som kallade den för ”eliptisk step” eller bara ”elips”. Detta tycker jag låter mycket bättre än crosstrainer då mitt elitistiska jag associerar crosstrainer med tjockisar som är för lata för att springa haha.
Gillar din blogg förresten. ;D
Kul att du gillar bloggen! Ja ordet crosstrainer osar av ”motions-tant” hehe… Elips låter bättre!