Söndag. Vilodag för de troende. Långpass-dag för löpare.

Vad betyder då söndagen när man är skadad? Plötsligt kan man inte sticka ut med vänner och mysjogga i två timmar. Plötsligt finns så mycket tid! Något måste man ju fylla den med. Idag blev det:

-Sovmorgon (med tanke på att vi faktiskt rullade hem kl 03.00 inatt, ytterst ovanligt för att vara mig!)

-Utflykt till Sturehofs slott söder om Stockholm.

Bara 20min bilfärd söderut och man är framme. Idag var det nästan fullt på den lilla parkeringen, men det kändes verkligen inte ”crowded” på markerna.

Där finns ett urmysigt litet krukmakeri, där vi köpte blom-spiror.

I det lilla krukmakeriet fanns krukor, spiror, kronor på blompinnar och andra fina trädgårdsdekorationer. Orginellt, och vackra färger överallt!

Nere vid bryggan höll vi nästan på att blåsa i vattnet, men det var mysigt att sitta och se segelbåtarna svischa förbi…

Cafét som ligger i huset bredvid slottet är också VÄL värt ett besök. Godaste (och största) kanelbullen på länge, och Petters hallonpaj var inte att leka med…

På väg hem började jag dock fundera… Jaha, nu har alla löpare sprungit långpass. I det vackra (om än blåsiga) vädret… Skulle jag bara gå hem och dega nu?

Nej. Jag körde ett eget litet alternativlångpass: 70min crosstrainer, med 40min i ”tröskeltempo” inlagt. Försökte köra pulsstegring varje tionde minut. Så att första 10min låg på pils 160, nästa 10min på puls 165, sedan 170 och till sist 175 sista 10 minuterna.

Lätt i början, jobbigt i slutet.

Sedan var det dags att hoppa i plurret, för andra halvan av ”Långpasset”. 45min i poolen, i ”sällskap med Petter! (Tidvis plaskande han mig i hasorna:) Tempot var lugnt. Som en svalkande återhämtning…

What a nice day it’s been!

Och idag kunde jag minsann hoppa utan ryggskott:)

Ps: En baby i barnvags höll på att skratta ihjäl sig åt mig där jag förgäves hoppade för att få en rolig bild. Jag förstår honom. Ospänstigare människa får man leta efter…